Dagen efter mådde jag inte så bra. Magen hade dragit ihop sig och blivit en liten boll. Det kändes så i alla fall...

Gårdagen när jag hade varit med Harry spelades upp i mitt minne hela tiden. Det kändes som om jag var där, igen, men honom i den stora arenan. Det kändes som om han sjöng för mig hela tiden, bara för mig. Tänk att jag inte känt till dom förut, varför? Var det något fel på min hjärna eller på mig?

Jag blev tvungen att dra mig ur mina fantasier och sätta mig ner. Magen gjorde ont igen. Jag var på väg att ropa på mamma eller pappa, men kom på att ingen var hemma. Båda hade åkt bort för dagen. Jag kommer ihåg vad mamma sa innan hon åkt;

-”Klarar du dig själv en stund?”

-”Jadå, det gör jag.”

-”Bra”, svarade hon och log. ”Ta hand om dig och ring om det är något.” Hon pussade mig på pannan och gick ut.

-”Jadå”, hade jag sagt.

Smart tänk, tänkte jag ironiskt, tänk att jag skulle bli dålig idag. Precis när dom åkt också...

Jag sträckte mig efter TV-dosan och satte på en random kanal.

-”... and this is what the paparazzis took last night.” Det kom upp flera olika bilder. Jag stirrade tomt framför mig. På en av bilderna fanns Harry med bilen vi hade åkt i igår och en svart siluett stod bredvid honom. Det såg ut som en flicka, men vilken det var kunde man inte identifiera, som tur. Men jag såg ändå vem det var; flickan var jag... Dom hade fått en bild med mig och Harry, igen!

Jag kände att jag bara ville skrika, men kunde inte. Inget kom ut. Istället började tårar välla ut, utan att jag visste varför. Om mamma hade sett det här skulle hon bli vansinnig.

Jag tryckte av TV:n och kröp ihop till fosterställning. Tårarna fortsatte att rinna, tankarna flög runt i mitt huvud. Var det här positivt eller negativt att visas på TV:n? Skulle jag ta det som en bra sak att vara en kändis flickvän? Eller var det bara för jobbigt för att tänka på...?

Kapitel 12 = UTE! :)

Förlåt för att ni fick vänta så länge, men haft ganska mycket att göra i veckan OCH haft idétorka... Men nu är jag tillbaka på banan, och ni kan räkna att det kommer ett till kapitel idag som blir längre. :) (måste fixa bilderna också...)

Well, well.. Vad tycker ni? Bra / dåligt? Förlåt för att det blev så kort... :I

CoinRobot ♥

Vi åkte i en vanlig bil, säkert för att inte få uppmärksamhet, och jag hade ingen aning om vart vi skulle. Han vägrade säga något heller. Om jag frågade log han bara och sa:

-”Wait and see...”

Jag blev lite irriterad på honom, om de nu ens gick? Till slut stannade bilen och vi klev ut. Det såg ut som en stor arena, som Globen i Sverige. Ett hål öppnades i mitt hjärta. Jag saknade faktiskt Sverige, hur osannolikt det än var.

-”Are you coming?” Harry tittade på mig och log.

Jag skakade på huvudet. ”Sure.” Jag log tillbaka.

Han tog min hand och ledde mig in till ingången. Bilen körde iväg bakom oss. När vi kom fram till ingången släppte han min hand för att låsa upp. Jag funderade på vad han hade tänk att göra här...

-”Come”, sa han och öppnade dörren. Jag gick in och han kom efter.

Vi gick i runt i olika gångar. Det var helt kolsvart, så vi fick lysa med våra mobiler. Harry stannade upp och öppnade en låda som satt på väggen. Plötsligt lyste det.

-”What now?” frågade jag och såg mig runt.

-”Come, I'll show you.”

Vi började gå igen, men nu kom vi ut till arenans mitt, en skridskobana.

-”Why is we in here?” Jag tittade på honom.

-”What do you think?” Han log. ”To skate, of course.”

Vi gick fram mot isen tills han böjde sig ner och tog upp två par skridskor, en i varje hand. Han gav mig ett par. Jag log. Efter några minuter hade vi tagit på oss skridskorna. Han öppnade en liten dörr, klev ut och sträckte ut sin hand. Jag fortsatte att le och tog hans hand.

Mina fötter gled runt på isen. Jag kommer knappt ihåg om jag ens provat att åka skridskor när jag var mindre.

-”First time?” Harry log och tog min andra hand som stöd. ”It's very simple. Look, do as I do.” Han flöt fram med mig efter. Det såg så enkelt ut. ”Try on you own now. I will catch you if you fall.” Han log igen.

Jag litade på honom, släppte nästan helt och försökte stå själv. Benen hade lust att bara börja glida runt, men jag försökte hålla ihop dom. Det var ganska svårt.

Harry tog mina händer igen och såg på mig. ”Feel with my hands on your waist”, sjöng han, ”While we dance in the moonlight...” Han började nynna lite.

Jag log. Den här kvällen kommer jag komma ihåg för alltid...

Kapitel 11 = UTE! :)

Förlåt för att det tog lite (väldigt) lång tid att få ut det här, men har haft mycket att göra och väldigt mycke idé-torka... Men ja, här är den! :)

Tyvärr kommer ingen bild (lägger kanske ut den imorgon) för nu har jag inte tid... Måste plugga. ;/

Eh, ja... Hoppas ni tycker det blev bra fastän det var så lite. Enjoy! :)

Jag vet inte om jag borde ringa upp eller inte. Jag kände mig ganska taskig... Det var nog onödigt att ringa upp honom, om jag snart skulle träffa honom ändå. Men vad skulle vi göra? Jag känner inte ens honom, förens igår då. Men det gills inte.

Min mobil surrade till igen. Jag kollade. Det var från Elvira, eller så kallade Elvis.

Meddelande: Vad synd... Hoppas du kommer trivas där då. Träffat någon ny? Hur går det med killarna? Är dom snygga? :)

Jag skrattade. Samma gamla Elvis, tänkte alltid på killar. Speciellt dom i andra länder. Jag skrev tillbaka:

Klart dom är, kommer stortrivas! :) Hälsa hem, måste gå nu <3

Jag skickade iväg det och log. Det var sant, att jag kommer trivas. För det första har jag redan fått en dejt, om man nu kan kalla det så, och hotellet är fint. Hur skulle man inte kunna trivas?

Medan minuterna gick och jag väntade på att någon skulle komma upp till mitt rum, och denna någon var Harry från det bandet One Direction. Att det skulle bli en sån härlig semester kunde jag aldrig ens ha kommit på själv!

Men nu kom det knepiga; vad skulle vi göra? Jag hade gått runt och tänkt på det hela tiden. Här inne fanns det ingenting att göra och jag gissar att han inte ville gå ut på stan. Vad kunde vi göra? Jag kastade en hastig blick på klockan; tjugo i. Han skulle komma om tjugo minuter och jag hade ingen aning om vad vi kunde göra...

Do they start dating fans now? Dom orden for upp i mitt huvud hela tiden. Jag hade ingen aning om varför heller. Varför hakade min hjärna upp sig på såna saker? Den lyssnade inte alltid på mig, vilket var tråkigt. Men varför just den repliken...?

Jag satte mig ner i soffan, och kände hur det kröp i mina ben. Jag kunde helt inte sitta stilla, så jag gick ner till lobbyn. Bättre än inget, tänkte jag.

Där nere var det inte alls mycket folk. En gammal gumma satt i en fåtölj med en tidning uppe i ansiktet. En tjej stod vid disken och såg väldigt uttråkad ut. Jag kände att jag ville gå och börja prata med henne, bara för att få tiden att gå. Men jag slog bort tanken. Hon skulle inte bry sig om ett småbarn som mig, fastän jag inte direkt var liten. Jag bestämde mig för att sätta mig i en av fåtöljerna och titta på gumman medan hon inte såg. Det var inte det roligaste som fanns, men något att göra. Jag gjorde grimaser när hon läste. Det blev väldigt tråkigt efter ett tag...

-”Hi.”
Jag vred mot mig disken. En kille, kanske i min ålder, stod och pratade med tjejer vid disken.

-”Which room is the family Hall?”

Jag lyssnade noga. Han sa mitt familjs efternamn. Var den han, Harry? Jag ställde mig upp.

-”Hi...” Jag gick närmare.

-”Oh, I didn't see you.” Visst var det Harry. Han hade på sig luva och solglasögon på sig. Han såg söt ut. ”Shall we?” Han pekade mot utgången.

Jag förstod nästan inte vad han menade, men följde med ändå. Vart hade han tänk gå...?

Kapitel 10 = UTE! :)

Händer inte så mycket här heller *host* Förlåt...

Tror jag kanske ska skriva saktare med kapitlen, alltså inte uppdatera så ofta. Men är så skrivsugen att det inte går...! >.<

Hur som helst... Förlåt om det är dålig översättning på engelskan, använder Google Översätt ibland, så kan bli lite tokigt, hehe... Jaja, sista kapitlet för idag. Vad tycks? :)

(Förlåt för bilderna, blev lite... fula...)

CoinRobot ♥

Morgonen dagen där på dröjde det en stund innan jag klev upp. Kvällen hade jag försökt somna, men det hade inte gått något vidare. När jag väl var vaken och hade ställt mig upp, gick jag in till mina föräldrar. Elsa sov fortfarande, så jag fick vara tyst. TV:n var på, men ingen tycktes riktigt titta.

-”Är det okej att jag byter kanal?” frågade jag försiktigt och satte mig ner.

-”Javisst, varför skulle det inte?” sa mamma och tittade på mig.

-”Nä, inget”, svarade jag och tog upp dosan. Ett lågt ljud hördes från ett rum. Elsa, tänkte jag.

-”Jag går och hämtar henne”, sa mamma och gick iväg.

Det blev en pinsam tystnad i rummet när mamma gått. TV:n fortsatte att låta, men jag tittade inte, tror inte heller pappa gjorde det. Jag undrade varför mamma och pappa var så konstiga...

-”Ska vi gå?” Från ingenstans kom mamma med Elsa i ena handen. ”Vi kommer tillbaka till middagen.” Hon log mot mig.

Pappa ställde sig upp och kramade mig innan han gick iväg med dom andra.

-”Vad var det med dom?” Jag skakade på huvudet. Om det hade något med mig skulle dom ha sagt det. Eller...? Jag ryckte på axlarna och zappade igenom kanalerna på TV:n för att hitta något intressant. Till slut gjorde jag det, på ett nyhetspogram. One Direction var med. Jag log brett, men kände att det försvann strax. Bredvid killarna stod fem tjejer. Det var vi, dom som hade fått skjuts hem. Vi var med på TV...! Jag höjde ljudet lite för att höra vad som sades;

-”... It's look like the One Direction guys have new girlsfriends, all of them”, sa kvinnan. ”Do they start dating fans now?” Vilken lögn!
Jag stängde snabbt av TV:n. Dom dejtade inte oss bara för att vi var med dom! Men vad skulle dom annars tro? Jag visste att journalister inte nöjde sig med sanningen, utan ville ha allting, varje detalj. Det hade mamma lärt mig, flera gånger... Ett lågt surrande ljud hördes innanför mitt rum, jag visste redan vem det var. Harry. Han från bandet och som ville träffas idag. Skulle jag svara? Om jag inte gjorde det skulle jag ha en skuldkänsla. Men om jag gjorde det skulle jag kanske dras in i ännu mer skvaller, som inte ens var sant. Ville jag det? Nej, såklart inte. Kände jag mig taskig som inte svarade? Ja, såklart jag gjorde. Det var nästan värre...

Till slut dog ljudet ut och jag pustade ut. Frestelsen att springa fram och svara försvann. Jag ställde mig upp och gick in till toan. Jag såg min spegelbild i spegeln. En tjej med ganska sött utseende, svart långt hår och bruna ögon. Det fanns ingenting speciellt med mig, varför skulle någon gilla mig? En slinga åkte ner i ansiktet och jag satte upp den bakom örat, precis som mamma brukade göra. Hon sa alltid att jag borde ha uppsatt, för att visa mitt ansikte bättre och inte gömma mig bakom allt hår.
-”Du är söt, vacker och fin. Har en fin personlighet och ingenting att dölja. Så varför har du då håret i ansiktet?” hade mamma frågat mig en gång. Jag log vid minnet. ”Nästan gång jag ser dig ska du ha uppsatt hår, så ditt ansikte syns.” Tyvärr hade jag inte gjort som hon sagt och det ledde till att hon slutade säga såna saker till mig. Man kan säga att det var mitt fel, mitt fel att jag gjorde så vi gled isär.

Mobilen började surra igen. Jag gick in till mitt rum och tog upp den. Okänt nummer, stod det på displayen. Jag vet redan vem det är, tänkte jag och svarade.
-”Hey!” Jag log lite, men det försvann på en gång. ”Why did you not answer before?”

-”Some problems”, svarade jag och började gå runt.

-”Okey...” Det blev tyst en stund. ”Do you still want to meet me?”

-”Of course I want. When?”

-”What about... one hour?”

-”That is perfect”, svarade jag.

-”Great! Well.. see you later then.” Han la på.
Jag log lite. Det skulle bli roligt att träffa Harry igen, men en del av mig ville inte det. Varför ville jag inte? Jag hade ingen som helst aning faktiskt...

Kapitel 9 = UTE! :)
Blev lite längre den här gången, och hoppas ni gillar det, thihih.. ^^ :)

Ska försöka skriva mer ikväll, efter träningen såklart. Och ja... Hoppas ni läser då också. :)

CoinRobot ♥

Jag satt på mitt rum och öppnade lappen. ”Tro mig”, mumlade jag flera gånger om. Jag visste inte om jag skulle vara glad eller ledsen. Jag var glad över att jag fick stanna i London, men ledsen över att bli ensam en tid... Varför?

Min vibrerade till på byrån. Jag sträckte mig för att ta den och kollade vad det stod;

Från: Elvis <3

Meddelande: Saknar dig något grymt mycket! <3 När kommer du hem??

Jag tänkte efter lite. Skulle jag verkligen berätta...?

Saknar dig också <3 kommer tyvärr inte hem... Mamma fick heltids jobb här, jobbigt... Jag kollade vad jag skrivit, och tryckte sedan på skicka. Lappen låg bredvid mig. Skulle jag verkligen göra det? Till slut tog jag mod till mig och skrev in ett utav numren på mobilen, och ringde upp.

-”Hello?” hördes det från andra änden. Jag log.

-”Hello, it's Rebecca”, svarade jag. ”You know, the girl from your concert.” Jag bet mig själv i läppen. Tänk om han inte kom ihåg mig? Men varför skulle han inte...?

-”Hello!” Röstläget blev betydligt mer gladare. ”How are you?”

Jag skrattade. ”It's fine, a bit depressed.”

-”Why?” Jag hörde hans andetag.

-”Just my mother. You know how they can be.”

-”Yes, of course.” Han skrattade.

-”And you? How about you?”

-”Just fine right now. You know...” Jag väntade spänt på vad han skulle säga. ”Want to meet tomorrow?”

-”Yes, of course!” svarade jag snabbt. ”Where and when?”

-”Maybe with you? I call you. Or is it a problem?”

-”Yes, it is okey.” Min mun svarade före hjärnan hann tänka.

-”Great! Well... See you tomorrow!” Han la på.

Det var inte förrän nu min hjärna började fungera. Hur gör jag med familjen? Jag kan inte bara slänga ut dom ju. Som tur kom räddningen i nöden!

-”Vill du följa med och kolla runt lite imorgon?” Pappa stod vid dörren.

-”Gärna”, ljög jag. ”Jag kan följa med.” Jag log brett och hoppades att lögnen funkade, vilket den tydligen gjorde.

-”Bra!” Pappa log också. ”Vi åker tidigt imorgon så du vet. God natt, gumman.” Med dom orden hängande i luften gick pappa ut och stängde dörren efter sig.

-”God natt, pappa”, mumlade jag och släckte lampan.

Kapitel 8 = UTE! :)

Blev tyvärr inte långt, ska sova (skir trött...) och har pluggat hela kvällen, så ja... Hur brukar man vara efter sånt, haha? ^^''

Jaja, vad tycker ni? Börjar det hända något? :)

Kommentera gärna!

CoinRobot ♥

Det kändes som en evighet innan vi äntligen kom in i limousinen. Mina ögon började sakta vänja sig till ljuset.

-”Are you okey?” frågade Louis. Jag hade äntligen förstått vem som var vem. Jag gned mitt ena öga.
-”Yeah, it's okey with me”, svarade den blonda flickan. Hon log fortfarande brett. Det var som om hon gjorde sånt här varje dag, vilket jag verkligen tvivlade på.

-”Oh, that's great”, log Niall.

Jag kom på mig själv med att titta på Harry. Han tittade på dom andra, men satte sig sen tillrätta och såg min blick. Han log lite. Det kändes som om jag skulle dö!

-”Where do you live?”

Limousinen svängde upp till hotellet och föraren kom för att öppna dörren.

-”Here is ours phone number”, sa Louis och gav mig en lapp. Dom hade alla skrivit sina namn och nummer. ”Call us when you come in, so we get yours. Then we can tell when a limo will pick you up next week.” Han log.

-”Thank you”, sa jag lågt, ”for all, I mean.”

Dom tackade för sig och åkte iväg. Jag kramade lappen med min ena hand och kände mig alldeles svimfärdig. Att åka till London, få åka på konsert och får skjuts av bandet som spelade. Kan det bli en bättre kväll...?

Svaret på den frågan var ja. När jag kom in på hotellrummet dansade mamma och pappa med varandra, medan Elsa skrattade.

-”Vad har hänt här då?” frågade jag förvånat och hängde upp min jacka.

-”Din mamma har fått fastställt jobb här, så vi kommer fortsätta bo här”, log pappa och snurrade runt. Han tog tag runt mammas midja. ”Är det inte bra?”

Jag tänkte efter. Ja, för en gångs skull tyckte jag att mamma valde rätt val. Jag trivdes i London, det var mitt hem nu. Och kommer fortsätta vara det en framtid längre fram. Utan att tänka började jag dansa med pappa och mamma. ”Klart det är bra!” sa jag och log brett. ”Det är alltid bra...”

Vi fortsatte att dansa några minuter till innan Elsa bröt det härliga stunden med att skrika. Hon betedde sig som en barnunge, fastän hon var fem år. Det var sjukt... Pappa gick iväg med henne till deras rum.

-”Hur var det på konserten?” frågade mamma och log.

-”Den var... faktiskt bra”, svarade jag, och kände att jag menade det. ”Jag vann VIP-biljetter till nästa gång.” Jag log.

-”Vänta, är den nästa vecka?” Mamma tittade på mig.

Vad var det nu? ”Ja, nästa vecka”, svarade jag. ”Ä-är det något problem med det?”

-”Jag ska på en intervju och kommer vara borta ett tag.”

-”Men är inte pappa hemma?” Jag kände det härliga stämningen som fanns i min kropp, försvinna. Det var obehagligt, som att mista en bit av sig själv...

-”Elsa ska till dagis och din pappa ska följa med då, på en slags... utbildning kan man säga...” Hon blev tyst en stund. ”Jag vet inte om jag vill lämna dig ensam.”

-”Så liten är jag inte”, mumlade jag och såg ner i golvet. ”Jag är faktiskt sjutton. Lite ansvar borde jag få ta.”

Mamma verkade tänka efter en stund, men jag vägrade titta upp på henne.

-”Vart hade ni tänkt att jag skulle vara medan ni är borta då?”

-”Pappa kommer ju hem lite då och då”, mumlade mamma.

Jag såg upp på henne. ”Och?”

-”Ja, om man tänker efter så borde du faktiskt få ta mer ansvar här i livet...” Hon blev tyst, men började snart snyfta. ”Min flicka växer så fort...”

-”Men mamma”, suckade jag. ”Jag bor ju kvar hos er. Det är inte som att jag ska flytta till andra sidan jordklotet!”

-”Jag vet”, svarade hon. ”Men det kommer kännas som en evighet innan jag träffar dig igen.”

-”Jag lovar dig, jag kommer klara mig fint.” Jag kramade henne. ”Tro mig.”

Kapitel 7 = UTE! :)

Jao, inte bästa slutet då då, men tyckte det blev bra ändå. :)

Som jag skrev i andra kapitlet, tycker det är roligt att ni kommenterar kapitlen, och att ni tittar in. Love and Peace! ;)

CoinRobot ♥

Jag kunde inte tro det. Allting gick så snabbt. Från att inte vilja åka till London, till att alltid vilja vara där. Vad var det som hände med mig?

Inte nog med det! Bandet hade tagit med oss lyckliga fans till backstage efter konserten. Människor gick runt med sladdar, mikrofoner, pratade i telefon och massor av andra saker. Helt otroligt att jag stod bakom en scen med ett världskänt band! Och jag som inte ens kan deras namn, pinsamt, tänkte jag och kände att jag rodnade lite.

-”Hey”, log den blonda. ”As you know, we're One Direction. And you guys,” Han gjorde en gest mot oss, ”is lucky, because you're going to be VIP-guests on our next concert. Isn't that great?”

Dom fyra andra tjejerna var på väg att kasta sig på killarna. Jag skakade lite på huvudet, som att dom bara var barnsliga. Men ärligt talat så ville jag också göra så...

-”Of course it is great!” sa en utav tjejerna, hon hade blont, lockigt hår uppsatt i en hästsvans. Hennes ögon var mörkblåa och lyste.

Jag kunde inte hålla det inne. Dom andra visste säkert, men jag var tvungen att fråga;

-”When is it?” Och som jag hade gissat tittade dom andra tjejerna på mig med en blick som sa ”Är du dum eller?” Jag struntade i dom.

Killarna skrattade bara. Jag kände att jag rodnade igen.

-”It's next week”, log en utav dom.

Jag kände mig tvungen att kolla kolla på dom andras tröjor för att se vad killarna hette.

-”Liam, Louis, Zayn, Harry och Niall”, mumlade jag lågt om och om för mig själv. Jag hoppades att ingen hörde något.

-”Do you need a ride home?” sa en annan. Han hade ganska lockigt hår, inte som dom andra. ”We can fix a limousine for you.”

-”Yes please!” sa tjejerna i kör och ställde sig upp för att krama killarna. Några vakter visade dom ut och jag gick efter, men blev stoppad.

-”Are you a new fan to us?”

Jag tittade på dom, en efter en. ”Yes”, sa jag lågt och sänkte huvudet.

Dom skrattade lite. ”Well, if so, perhaps we should introduce ourselvs? I'm Niall and this is Liam, Louis, Harry and Zayn,” han pekade på var och en, ”and we are One Direction, as you probably already know now.” Han log mot mig. Jag log tillbaka.

-”Thank you all for this... moment. I need it really.” Jag log och gick ut med till. Paparazzis kom genast fram och tog kort. Killarna log bara mot dom. Jag stod och blinkade nästan hela tiden. Tänk att för bara några dagar sedan sa jag att jag aldrig ville bli känd och fotas hela tiden, och se nu. Är med ett känt band och blir fotat. Jag får ta smällen utav det...

Där stod jag, två dagar senare, på en konsert. One Direction's konsert. Skrikande tjejer höll på att göra min döv. Var det verkligen något bra med den här gruppen? Den är väl som alla andra?

Mamma hade insisterat på att jag skulle ha på mig massor av saker; tröjor, armband, hårband, halsband – allt! Jag själv tyckte allting var onödigt. Jag skulle bara vara på den här konserten en gång, aldrig mer. Som med allting annat jag gått på...

Det var svårt att komma in i publiken, men tillslut gick det. Alla fansen blev nog sura, för jag trängde mig ganska långt in och långt fram.

Bäst man tar chansen att komma fram innan någon annan gör det, tänkte jag och log för mig själv.

Det var fortfarande en stund innan dom skulle börja spela, och jag var redan uttråkad. Alla sjöng låtar jag aldrig hört. Jag hade aldrig sett dom förrän nu heller! Alla hade tröjor med bandet, så det var ganska svårt att inte veta hur dom såg ut. Det var någonting med dom som gjorde mig pirrig. Jag tyckte dom inte var så söta eller snygga som alla andra, men det var någonting speciellt med dom. Någonting, men jag kunde inte sätta fingret på det...

Plötsligt började en röst att prata:

-”Now comes the fast growing band, all you probably know who it is... One Direction! ”

Fansen började skrika högt, så högt att jag blev tvungen att hålla för öronen.

Vad mycket ståhej för ett litet band, tänkte jag irriterat.

Fem killar i min ålder kom in på scen. Dom var faktiskt lite söta...

-”Thank you all for coming here! We will first play our big hit; What makes you beautiful!”

Musik började spela runt om i arenan. Publiken skrek ännu mer. Vad var det för speciellt med... Jag stannade upp mitt i tanken. Jag har aldrig gillat något förut, men nu, just idag, hände det. Jag är kär i ett band. Dom hade bara spelat första raderna, och ändå var jag fast. Som i kedjor.

Utan att tänka började jag också hoppa runt och skrika. Killarna hoppade runt på scenen som barn. Väldigt, väldigt söta barn. Två av dom gick fram till scenen längst fram och sträckte ner händerna. Jag sträckte ivrigt fram mina egna, och lyckades snudda vid en. Han log mot mig och började sedan sjunga igen. Mina ben höll på att vika sig under mig. Varför har jag aldrig känt så här för andra band eller artister? Det var en underbar känsla...

Plötsligt tog låten slut, och dom började prata igen;

-”Now, our second song for the evning; Taken. But now we'll pick up five lucky fans on stage!” sa en kille med blont hår.

Dom började sjunga igen, och jag kände hur magen var på väg att vända sig ut och in. Dom kommer ta upp fem personer på scenen. Tänk om det skulle bli mig?!

Efter nästan i slutet gick alla fem fram till scenens kant och böjde sig ner. En kom mot mitt håll. Jag kände hur hjärtat bultade allt snabbare. Killen log och sträckte ut handen mot mig. Det var samma som hade nuddat mig förut. Han hjälpte mig upp på scenen och gick till mitten med mig. Fyra andra tjejer stod också där. Sista tonen dog ut och alla fansen skrek och applåderade ivrigt.

-”Here are the lucky girls who hade come up on stage with us. What's your name?” Han med blont hår sträckte ut mikrofonen till tjejen längst till höger och gick sedan till var och en, till han kom till mig.

-”Rebecca”, svarade jag med ett brett leende.

Kapitel 5 = UTE! :)

Tyckte det hände lite mer nu, och det är jag glad över. ;)

Vad tycker ni? Verkar den bra hittils? Som jag sagt tidigare, kommentera gärna, blir så glad över det! :D

Ni märkte nog också att låten Taken var med, och det är därifrån jag fick mitt "novell"-namn. Stolt... :)

CoinRobot ♥

Mamma och pappa kom till kön med våra väskor på en vagn. Dom log när dom kom fram till oss.

-”Vad har gjort er så glada?” Jag kunde inte låta bli att säga det.

-”Det berättar vi senare, eller hur, Stefan?” Mamma tittade på pappa.

Han nickade. ”Ja, det är nog bäst så.” Han log ännu bredare.

Det var något skumt mellan dom. Jag hade aldrig sett dom såhär glad sedan... Elsa kom till världen. Vad var det för hemlighet dom inte delade med sig...?

-”Kom nu, dags att åka till hotellet.” Pappa ställde sig på tå, kollade sig runt och ropade: ”Taxi!”

En knallgul taxi kom körande fram till oss. Vi klev in, pappa sa vart vi skulle och föraren körde iväg. Den här gången tog det inte lika lång tid att åka.

-”Thank you”, sa pappa när vi kom fram. ”How much?”

-”Five euro”, svarade mannen. Han hade en liten brytning, kanske... Spanien? Han såg ut att komma härifrån.

Pappa gav han pengarna och klev ur bilen. Mamma och jag hade ställt ut väskorna.

-”Välkomna till London, mina damer.” Pappa log brett.

Mamma kramade pappa. ”Äntligen är vi här”, sa hon glatt och tog upp sina väskor. ”Kom så kollar vi hur rummen är.”

När vi klev in i hotellet kände jag mig genast hemmastadd. Det var säkert byggt på 1700-talet, för det fanns mörka träsorter, gamla möbler som genast fyllde en med frid. Man blev helt enkelt lugn. Vi fick vår rumsnyckel, en till mig, en till pappa och en till mamma. Nummer 14 låg på första våningen så vi slapp stånka runt med väskor överallt. Rummet var likadant som nere i lobbyn, man blev lugn.

Det kanske inte var så dumt det här, tänkte jag och log. Sedan kunde jag inte hålla mig:

-”Vad var det ni var så glada över? Ni skulle säga det på hotellet, och tekniskt sett är vi faktiskt här inne, och...” Mamma höll ett finger för min mun.

-”Om du vill veta något så måste vi få chansen att prata också.” Mamma skrattade och tog bort fingret.

Jag satte mig ner på en säng. ”Vad skulle ni berätta då?”

-”Vi tyckte du var så nedstämd förut”, började mamma och satte sig bredvid mig.

-”Så vi tyckte du skulle få ha kul, bara du”, sa pappa. ”Ingen som håller koll på dig. Förutom vakterna då.” Han började skratta.

-”Vadå vakter? Vadå ha kul?” Jag blev förvirrad. Vad menade dom?

-”En konsert, dummer.” Mamma tog bort en slinga från mitt ansikte.

Då blir det svårt, hade jag lust att säga, för jag gillar inget speciellt band eller artist. Så tyvärr så kan jag inte. Men tack ändå!

-”Och du ska få några att välja mellan.”

-”Vilka då?”

-”Det fanns att välja mellan tre stycken som är om två dagar”, svarade pappa.

-”Vilka då?” frågade jag otåligt.

Mamma tänkte efter lite. ” Lady Gaga, One Direction och... Rihanna, tror jag.”

Jag orkade inte tänka, utan sa det första som kom ut:

-”One Direction.”

-”Vill du ha någonting att äta?”

-”Mm”, mumlade jag sömndrucket. ”Jag kan gärna vara med dig idag...” Jag la mig till rätta mot fönstret.

-”Rebecca? Vakna.” Mamma ruskade till mig. ”Ska du ha någonting att äta?”

-”Ja”, svarade jag trött, satte mig rakt och sträckte på armarna. ”Vad finns det att välja mellan?”

-”Det är bara att säga till så får du det du vill ha”, log mamma. Hon föste undan en slinga från mitt ansikte.

-”Bara något enkelt i så fall, som pannkaka.” Jag lutade mig mot fönstret. Molnen susade förbi under oss. Då och då kom gröna fläckar upp. Att flyga var inte så farligt, det var faktiskt roligt, härligt. Inte alls som jag kommer ihåg det... Jag rös vid tanken.

-”Här”, sa mamma och fällde ner en bricka där hon ställde ner min mat. Det var väldigt prydligt upplagt för att vara en sån enkel maträtt som pankaka.

-”Tack”, log jag och började äta. Jag såg ut genom fönstret.

-”Snart landar vi i England, London. Ta på era säkerhetsbälten, tack.”

Jag måste ha slumrat till några gånger. Rösten väckte mig som ett högt surrande. Jag höll för öronen.

-”Ta på dig bältet”, sa mamma och gjorde det på sig själv.

Jag nickade långsamt, väntade på att det surrande ljudet skulle försvinna. ”Okej”, svarade jag. Efter en liten stund försvann ljudet. Äntligen, tänkte jag och tog på mig bältet.

Planet började sakta men säkert åka ner mot marken.

-”Tack för att ni flyger med Air Lines Home. Hoppas ni väljer oss igen. Ha en fortsatt trevlig dag. Tack för oss.” Alla passagerarna började klappa sina händer, medan flygvärdinnorna log brett. Jag själv kunde inte låta bli att le lite.

Planet landade mjukt på marken och efter en stund tog alla av sig sina bälten. Handbagage packades, passagerarna började gå ut för att vänta på sina väskor. Jag själv satt en stund och väntade på att ruschen skulle ta slut, att det skulle vara mindre folk på planet. Mamma, pappa och Elsa hade ställt sig upp och började gå. Jag blev också tvungen att ställa mig upp. Vad har jag för val?

Ute sken solen och det var massor av människor som gick runt med väskor, sin familj och letade efter en ledig taxi.

-”Kan du ta Elsa så går vi och hämta väskorna?” Pappa tittade på mig. ”Tänkte att du behöver ta mer ansvar.” Han skrattade och ruffsade till mitt hår.

-”Tack, pappa”, mumlade jag och fixade till mitt hår. ”Vart ska vi vänta?”

Mamma såg sig runt. ”Gå till taxikön och vänta där, vi kommer snart.” Hon log mot mig, ett mamma leende som alltid säger samma sak; Gör mig inte besviken nu...

Pappa tog mamma i handen och gick iväg. Elsa tittade upp på mig.

-”Vart ska dom?”

-”Hämta våra väskor. Vi ska vänta på dom där borta”, förklarade jag och tog hennes lilla hand. ”Kom nu.”

Vi började gå. Jag såg mig runt om. Hittills såg allting bra ut; naturen var fin, det var varmt (vilken tur att jag hade shorts och linne på mig) och ja... allting var perfekt just nu.

-”Blinka lilla stjärna där, hur jag undrar var du är...” sjöng Elsa.

Jag suckade. Att hon alltid skulle börja sjunga...

Vi ställde oss och väntade vid taxikön.

Bilresan gick trögare än vad jag hade förväntat mig. Vägen tycktes aldrig ta slut.

-”Prästens lilla kråka skulle ut och åk, men ingen hade han som körde!” sjöng min Elsa. Hon började gunga från ena sidan till den andra. ”En slank han dit, och en slank han dit , och sen slank han ner i diket!” Hon böjde sig fram och började skratta.

Jag skulle göra vad som helst för att bli ett barn igen, tänkte jag och suckade. Jag vände bort blicken från Elsa och tittade på min tidning. Det var en sån där kändis skvallertidning som det redan finn tusen tals likadana av. Alla handlade om samma personer hela tiden, och alla skrev nästan samma sak också. Men av någon anledning gillade jag att läsa dom tidningarna. Fast ändå inte-.. Jag tyckte synd om kändisarna som inte kan handla mat utan att komma på första sidan.

-”Jag vill aldrig bli känd”, mumlade jag lågt.

-”Varför inte?” Mamma hade vänt sig om och tittade nu på mig.

-”Vad tror du? Att bli jagad hela dagarna och utan att kunna göra saker utan en som förföljer en är väl inte kul”, svarade jag.

-”Vissa kanske vill det där och...”

-”Men inte alla”, avbröt jag henne.

-”Jaja”, mumlade mamma och vände sig om. Hon var sur, det hördes på hennes tonläge. Det blev en pinsam tystnad, tills pappa bröt den;

-”Vi är framme.”

Inne på flygplatsen var det fullt med folk som sprang kors och tvärs med väskor och barn i händerna.

-”När går vårt plan?” frågade jag när vi satt och ner på en ledig bänk.

-”Om en halvtimme”, svarade pappa och kollade på sitt armbandsur. ”Det är bara och vänta för vi får inte gå på planet förrän det är tio minuter kvar till att planet lyfter.” Han kollade på oss och log. ”Vill ni äta något innan?”

Mamma och Elsa nickade medan jag skakade på huvudet.

-”Det är nog bäst att jag inte äter något innan...” Jag fortsatte skaka på huvudet.

-”Vill du ha något på planet istället?” frågade mamma.

-”Ja, hellre det, tack.” Jag log.

-”Du kan gå runt en stund om du vill, men du måste vara här innan kvart i tio. Annars åker vi utan dig.” Pappa ruffsade till mitt hår. ”Klarar du det?”

-”Men pappa”, suckade jag. ”Jag är faktiskt sjutton, snart vuxen, inte en liten barnunge!”

-”Jag vet det”, skrattade pappa. ”Gå iväg nu innan du somnar. Det kan du göra på planet.” Han log.

Jag log tillbaka och gick iväg. Att slippa familjen en stund var nog något jag faktiskt behövde. Flera olika affärer tornade upp sig medan jag gick. Mat, böcker, kläder, flygbiljetter... Det fanns många olika med andra ord.

Jag måste ha gått runt och drömt mig bort, för plötsligt sa en röst;

-”Flygplanet till England, London, går om fem minuter. Fem minuter. Var god och kliv på planet.”

Jag fick tvinga mina ben att springa, annars skulle jag aldrig hinna. På något sätt hann jag, hade till och med två minuter till godo. Jag gick in i den lilla tunneln som ledde in till planet, visa flygvärdinnan min biljett och klev på. Jag hittade snabbt min plats mitt på planet för att Elsa skrek. Jag log lite. Hon var faktiskt underbar. Men bara ibland...

-”Du får sitta vid fönstret”, sa mamma och log.

Jag log tillbaka och satte mig längst in. Det bästa kom nu, för nu kunde man bara vila...

-”Upp och hoppa, gumman!” Mamma skakade runt mig i min säng.

-”Jaja”, mumlade jag och drog täcket över huvudet. Idag skulle vi flytta, bort från Sverige och in till ett helt nytt land. London. Jag rös vid bara tanken på att flytta. Först och främst betydde det att jag inte får bo kvar där jag bott i hela mitt liv och sedan flyga in i ett helt nytt land. Flyga, det värsta som fanns. Ville mamma ta kål på mig?

-”Kom nu, slöfock! Vi missar planet annars!” Mamma fortsatte att ruska mig entusiastiskt.

-”Jag kommer, jag kommer!” sa jag högt och satte mig upp i sängen. Jag viftade med armarna. ”Ser du, jag är vaken!”

-”Vad bra!” log mamma. ”Då kan du ju komma och packa det sista.” Hon pekade på min nästan tomma väska. Hon hade nog rätt, det är mycket kvar att packa. På hur länge då... tre timmar? Det tar ju en stund att åka till flygplatsen också.

-”Varför behövde du ta jobbet?” mumlade jag lågt och sträckte på mig.

-”Det är en upplevelse. Och då menar jag inte bara för mig själv, utan er andra också. Få se ett helt nytt land. Det blir väl roligt?” Hon log ett stort soligt leende. ”Kom igen nu. Vi åker om en halvtimme, så var klar då.” Med dem orden gick hon ut från mitt rum.

Äntligen gick hon, tänkte jag. Nu var det bara att packa, vare sig jag ville eller inte. Jag kunde väl ställa upp för familjen en gång. Det kommer väl inte bli så tråkigt? Jag ställde mig upp och gick emot den nästan tomma väskan.

-”Det här kommer ta en stund”, suckade jag och tog upp min packlista.

-”Dags att åka, allihopa!” ropade min pappa från hallen.

Jag knäppte igen mina väskor och började gå mot dörren, men stannade upp. Jag ställde ner väskan och kollade runt i rummet. Det var nästan tomt. Stolar, bord, sängen, lampor, mina bokhyllor och garderoben var det enda som var kvar. Det hade blivit mer väskor än vad jag räknat med. Men ändå så kändes det inte som att jag hade med mig allting, det var någonting som ropade på mig. Ville att jag skulle ta med det. Då kom jag på det; alla mina minnen. Mina minnen med dom kompisar jag haft och allt som hänt här inne. Ingenting kommer få komma med, bara det som finns i min hjärna. Varför var vi tvungen att flytta? Varför hade mamma tagit jobbet från början? Jag suckade. Ingenting kommer bli som förut...

-”Kommer du, Rebecca?” Mamma öppnade dörren och kom in.

-”Ja, jag kommer”, mumlade jag. Jag kände gråten sitta i halsen. Den ville upp, men jag ville inte släppa ut det. Det var svårt att förstå att vi skulle flytta, flytta från huset jag alltid har bott i. Till slut brast det. Tårarna började rinna ner för mina kinder.

-”Såja”, mumlade mamma lugnande och kramade mig. ”Det kommer bli bra. Du kommer trivas i London, jag lovar det.”

Jag kunde inte svara henne, kunde bara gråta. Pappa kom in efter en stund.

-”Ta väskorna, Stefan. Vi kommer snart”, sa mamma lugnt.

-”Allt kommer bli bra”, sa pappa och gick ut.

Mamma lät mig få stå en stund till och gråta ut innan hon sa något:

-”Vi borde faktiskt åka nu.” Hon log ett av sina mamma leenden.

Jag gjorde ett klent försök att le. Mamma skrattade lite och ledde mig ut till hallen.

Jao, det var första kapitlet. :)

Vad tycker ni? Bra/dålig? Borde jag göra några ändringar (vet att det är första bara, men ändå). Ni kan gärna kritisera om det är någon. Tål det. :)

Besök gärna min egen blogg. ^^

CoinRobot ♥