Jag vet inte om jag borde ringa upp eller inte. Jag kände mig ganska taskig... Det var nog onödigt att ringa upp honom, om jag snart skulle träffa honom ändå. Men vad skulle vi göra? Jag känner inte ens honom, förens igår då. Men det gills inte.

Min mobil surrade till igen. Jag kollade. Det var från Elvira, eller så kallade Elvis.

Meddelande: Vad synd... Hoppas du kommer trivas där då. Träffat någon ny? Hur går det med killarna? Är dom snygga? :)

Jag skrattade. Samma gamla Elvis, tänkte alltid på killar. Speciellt dom i andra länder. Jag skrev tillbaka:

Klart dom är, kommer stortrivas! :) Hälsa hem, måste gå nu <3

Jag skickade iväg det och log. Det var sant, att jag kommer trivas. För det första har jag redan fått en dejt, om man nu kan kalla det så, och hotellet är fint. Hur skulle man inte kunna trivas?

Medan minuterna gick och jag väntade på att någon skulle komma upp till mitt rum, och denna någon var Harry från det bandet One Direction. Att det skulle bli en sån härlig semester kunde jag aldrig ens ha kommit på själv!

Men nu kom det knepiga; vad skulle vi göra? Jag hade gått runt och tänkt på det hela tiden. Här inne fanns det ingenting att göra och jag gissar att han inte ville gå ut på stan. Vad kunde vi göra? Jag kastade en hastig blick på klockan; tjugo i. Han skulle komma om tjugo minuter och jag hade ingen aning om vad vi kunde göra...

Do they start dating fans now? Dom orden for upp i mitt huvud hela tiden. Jag hade ingen aning om varför heller. Varför hakade min hjärna upp sig på såna saker? Den lyssnade inte alltid på mig, vilket var tråkigt. Men varför just den repliken...?

Jag satte mig ner i soffan, och kände hur det kröp i mina ben. Jag kunde helt inte sitta stilla, så jag gick ner till lobbyn. Bättre än inget, tänkte jag.

Där nere var det inte alls mycket folk. En gammal gumma satt i en fåtölj med en tidning uppe i ansiktet. En tjej stod vid disken och såg väldigt uttråkad ut. Jag kände att jag ville gå och börja prata med henne, bara för att få tiden att gå. Men jag slog bort tanken. Hon skulle inte bry sig om ett småbarn som mig, fastän jag inte direkt var liten. Jag bestämde mig för att sätta mig i en av fåtöljerna och titta på gumman medan hon inte såg. Det var inte det roligaste som fanns, men något att göra. Jag gjorde grimaser när hon läste. Det blev väldigt tråkigt efter ett tag...

-”Hi.”
Jag vred mot mig disken. En kille, kanske i min ålder, stod och pratade med tjejer vid disken.

-”Which room is the family Hall?”

Jag lyssnade noga. Han sa mitt familjs efternamn. Var den han, Harry? Jag ställde mig upp.

-”Hi...” Jag gick närmare.

-”Oh, I didn't see you.” Visst var det Harry. Han hade på sig luva och solglasögon på sig. Han såg söt ut. ”Shall we?” Han pekade mot utgången.

Jag förstod nästan inte vad han menade, men följde med ändå. Vart hade han tänk gå...?

Kapitel 10 = UTE! :)

Händer inte så mycket här heller *host* Förlåt...

Tror jag kanske ska skriva saktare med kapitlen, alltså inte uppdatera så ofta. Men är så skrivsugen att det inte går...! >.<

Hur som helst... Förlåt om det är dålig översättning på engelskan, använder Google Översätt ibland, så kan bli lite tokigt, hehe... Jaja, sista kapitlet för idag. Vad tycks? :)

(Förlåt för bilderna, blev lite... fula...)

CoinRobot ♥