Det kändes som en evighet innan vi äntligen kom in i limousinen. Mina ögon började sakta vänja sig till ljuset.

-”Are you okey?” frågade Louis. Jag hade äntligen förstått vem som var vem. Jag gned mitt ena öga.
-”Yeah, it's okey with me”, svarade den blonda flickan. Hon log fortfarande brett. Det var som om hon gjorde sånt här varje dag, vilket jag verkligen tvivlade på.

-”Oh, that's great”, log Niall.

Jag kom på mig själv med att titta på Harry. Han tittade på dom andra, men satte sig sen tillrätta och såg min blick. Han log lite. Det kändes som om jag skulle dö!

-”Where do you live?”

Limousinen svängde upp till hotellet och föraren kom för att öppna dörren.

-”Here is ours phone number”, sa Louis och gav mig en lapp. Dom hade alla skrivit sina namn och nummer. ”Call us when you come in, so we get yours. Then we can tell when a limo will pick you up next week.” Han log.

-”Thank you”, sa jag lågt, ”for all, I mean.”

Dom tackade för sig och åkte iväg. Jag kramade lappen med min ena hand och kände mig alldeles svimfärdig. Att åka till London, få åka på konsert och får skjuts av bandet som spelade. Kan det bli en bättre kväll...?

Svaret på den frågan var ja. När jag kom in på hotellrummet dansade mamma och pappa med varandra, medan Elsa skrattade.

-”Vad har hänt här då?” frågade jag förvånat och hängde upp min jacka.

-”Din mamma har fått fastställt jobb här, så vi kommer fortsätta bo här”, log pappa och snurrade runt. Han tog tag runt mammas midja. ”Är det inte bra?”

Jag tänkte efter. Ja, för en gångs skull tyckte jag att mamma valde rätt val. Jag trivdes i London, det var mitt hem nu. Och kommer fortsätta vara det en framtid längre fram. Utan att tänka började jag dansa med pappa och mamma. ”Klart det är bra!” sa jag och log brett. ”Det är alltid bra...”

Vi fortsatte att dansa några minuter till innan Elsa bröt det härliga stunden med att skrika. Hon betedde sig som en barnunge, fastän hon var fem år. Det var sjukt... Pappa gick iväg med henne till deras rum.

-”Hur var det på konserten?” frågade mamma och log.

-”Den var... faktiskt bra”, svarade jag, och kände att jag menade det. ”Jag vann VIP-biljetter till nästa gång.” Jag log.

-”Vänta, är den nästa vecka?” Mamma tittade på mig.

Vad var det nu? ”Ja, nästa vecka”, svarade jag. ”Ä-är det något problem med det?”

-”Jag ska på en intervju och kommer vara borta ett tag.”

-”Men är inte pappa hemma?” Jag kände det härliga stämningen som fanns i min kropp, försvinna. Det var obehagligt, som att mista en bit av sig själv...

-”Elsa ska till dagis och din pappa ska följa med då, på en slags... utbildning kan man säga...” Hon blev tyst en stund. ”Jag vet inte om jag vill lämna dig ensam.”

-”Så liten är jag inte”, mumlade jag och såg ner i golvet. ”Jag är faktiskt sjutton. Lite ansvar borde jag få ta.”

Mamma verkade tänka efter en stund, men jag vägrade titta upp på henne.

-”Vart hade ni tänkt att jag skulle vara medan ni är borta då?”

-”Pappa kommer ju hem lite då och då”, mumlade mamma.

Jag såg upp på henne. ”Och?”

-”Ja, om man tänker efter så borde du faktiskt få ta mer ansvar här i livet...” Hon blev tyst, men började snart snyfta. ”Min flicka växer så fort...”

-”Men mamma”, suckade jag. ”Jag bor ju kvar hos er. Det är inte som att jag ska flytta till andra sidan jordklotet!”

-”Jag vet”, svarade hon. ”Men det kommer kännas som en evighet innan jag träffar dig igen.”

-”Jag lovar dig, jag kommer klara mig fint.” Jag kramade henne. ”Tro mig.”

Kapitel 7 = UTE! :)

Jao, inte bästa slutet då då, men tyckte det blev bra ändå. :)

Som jag skrev i andra kapitlet, tycker det är roligt att ni kommenterar kapitlen, och att ni tittar in. Love and Peace! ;)

CoinRobot ♥