-”Vill du ha någonting att äta?”

-”Mm”, mumlade jag sömndrucket. ”Jag kan gärna vara med dig idag...” Jag la mig till rätta mot fönstret.

-”Rebecca? Vakna.” Mamma ruskade till mig. ”Ska du ha någonting att äta?”

-”Ja”, svarade jag trött, satte mig rakt och sträckte på armarna. ”Vad finns det att välja mellan?”

-”Det är bara att säga till så får du det du vill ha”, log mamma. Hon föste undan en slinga från mitt ansikte.

-”Bara något enkelt i så fall, som pannkaka.” Jag lutade mig mot fönstret. Molnen susade förbi under oss. Då och då kom gröna fläckar upp. Att flyga var inte så farligt, det var faktiskt roligt, härligt. Inte alls som jag kommer ihåg det... Jag rös vid tanken.

-”Här”, sa mamma och fällde ner en bricka där hon ställde ner min mat. Det var väldigt prydligt upplagt för att vara en sån enkel maträtt som pankaka.

-”Tack”, log jag och började äta. Jag såg ut genom fönstret.

-”Snart landar vi i England, London. Ta på era säkerhetsbälten, tack.”

Jag måste ha slumrat till några gånger. Rösten väckte mig som ett högt surrande. Jag höll för öronen.

-”Ta på dig bältet”, sa mamma och gjorde det på sig själv.

Jag nickade långsamt, väntade på att det surrande ljudet skulle försvinna. ”Okej”, svarade jag. Efter en liten stund försvann ljudet. Äntligen, tänkte jag och tog på mig bältet.

Planet började sakta men säkert åka ner mot marken.

-”Tack för att ni flyger med Air Lines Home. Hoppas ni väljer oss igen. Ha en fortsatt trevlig dag. Tack för oss.” Alla passagerarna började klappa sina händer, medan flygvärdinnorna log brett. Jag själv kunde inte låta bli att le lite.

Planet landade mjukt på marken och efter en stund tog alla av sig sina bälten. Handbagage packades, passagerarna började gå ut för att vänta på sina väskor. Jag själv satt en stund och väntade på att ruschen skulle ta slut, att det skulle vara mindre folk på planet. Mamma, pappa och Elsa hade ställt sig upp och började gå. Jag blev också tvungen att ställa mig upp. Vad har jag för val?

Ute sken solen och det var massor av människor som gick runt med väskor, sin familj och letade efter en ledig taxi.

-”Kan du ta Elsa så går vi och hämta väskorna?” Pappa tittade på mig. ”Tänkte att du behöver ta mer ansvar.” Han skrattade och ruffsade till mitt hår.

-”Tack, pappa”, mumlade jag och fixade till mitt hår. ”Vart ska vi vänta?”

Mamma såg sig runt. ”Gå till taxikön och vänta där, vi kommer snart.” Hon log mot mig, ett mamma leende som alltid säger samma sak; Gör mig inte besviken nu...

Pappa tog mamma i handen och gick iväg. Elsa tittade upp på mig.

-”Vart ska dom?”

-”Hämta våra väskor. Vi ska vänta på dom där borta”, förklarade jag och tog hennes lilla hand. ”Kom nu.”

Vi började gå. Jag såg mig runt om. Hittills såg allting bra ut; naturen var fin, det var varmt (vilken tur att jag hade shorts och linne på mig) och ja... allting var perfekt just nu.

-”Blinka lilla stjärna där, hur jag undrar var du är...” sjöng Elsa.

Jag suckade. Att hon alltid skulle börja sjunga...

Vi ställde oss och väntade vid taxikön.