Bilresan gick trögare än vad jag hade förväntat mig. Vägen tycktes aldrig ta slut.

-”Prästens lilla kråka skulle ut och åk, men ingen hade han som körde!” sjöng min Elsa. Hon började gunga från ena sidan till den andra. ”En slank han dit, och en slank han dit , och sen slank han ner i diket!” Hon böjde sig fram och började skratta.

Jag skulle göra vad som helst för att bli ett barn igen, tänkte jag och suckade. Jag vände bort blicken från Elsa och tittade på min tidning. Det var en sån där kändis skvallertidning som det redan finn tusen tals likadana av. Alla handlade om samma personer hela tiden, och alla skrev nästan samma sak också. Men av någon anledning gillade jag att läsa dom tidningarna. Fast ändå inte-.. Jag tyckte synd om kändisarna som inte kan handla mat utan att komma på första sidan.

-”Jag vill aldrig bli känd”, mumlade jag lågt.

-”Varför inte?” Mamma hade vänt sig om och tittade nu på mig.

-”Vad tror du? Att bli jagad hela dagarna och utan att kunna göra saker utan en som förföljer en är väl inte kul”, svarade jag.

-”Vissa kanske vill det där och...”

-”Men inte alla”, avbröt jag henne.

-”Jaja”, mumlade mamma och vände sig om. Hon var sur, det hördes på hennes tonläge. Det blev en pinsam tystnad, tills pappa bröt den;

-”Vi är framme.”

Inne på flygplatsen var det fullt med folk som sprang kors och tvärs med väskor och barn i händerna.

-”När går vårt plan?” frågade jag när vi satt och ner på en ledig bänk.

-”Om en halvtimme”, svarade pappa och kollade på sitt armbandsur. ”Det är bara och vänta för vi får inte gå på planet förrän det är tio minuter kvar till att planet lyfter.” Han kollade på oss och log. ”Vill ni äta något innan?”

Mamma och Elsa nickade medan jag skakade på huvudet.

-”Det är nog bäst att jag inte äter något innan...” Jag fortsatte skaka på huvudet.

-”Vill du ha något på planet istället?” frågade mamma.

-”Ja, hellre det, tack.” Jag log.

-”Du kan gå runt en stund om du vill, men du måste vara här innan kvart i tio. Annars åker vi utan dig.” Pappa ruffsade till mitt hår. ”Klarar du det?”

-”Men pappa”, suckade jag. ”Jag är faktiskt sjutton, snart vuxen, inte en liten barnunge!”

-”Jag vet det”, skrattade pappa. ”Gå iväg nu innan du somnar. Det kan du göra på planet.” Han log.

Jag log tillbaka och gick iväg. Att slippa familjen en stund var nog något jag faktiskt behövde. Flera olika affärer tornade upp sig medan jag gick. Mat, böcker, kläder, flygbiljetter... Det fanns många olika med andra ord.

Jag måste ha gått runt och drömt mig bort, för plötsligt sa en röst;

-”Flygplanet till England, London, går om fem minuter. Fem minuter. Var god och kliv på planet.”

Jag fick tvinga mina ben att springa, annars skulle jag aldrig hinna. På något sätt hann jag, hade till och med två minuter till godo. Jag gick in i den lilla tunneln som ledde in till planet, visa flygvärdinnan min biljett och klev på. Jag hittade snabbt min plats mitt på planet för att Elsa skrek. Jag log lite. Hon var faktiskt underbar. Men bara ibland...

-”Du får sitta vid fönstret”, sa mamma och log.

Jag log tillbaka och satte mig längst in. Det bästa kom nu, för nu kunde man bara vila...