Morgonen dagen där på dröjde det en stund innan jag klev upp. Kvällen hade jag försökt somna, men det hade inte gått något vidare. När jag väl var vaken och hade ställt mig upp, gick jag in till mina föräldrar. Elsa sov fortfarande, så jag fick vara tyst. TV:n var på, men ingen tycktes riktigt titta.

-”Är det okej att jag byter kanal?” frågade jag försiktigt och satte mig ner.

-”Javisst, varför skulle det inte?” sa mamma och tittade på mig.

-”Nä, inget”, svarade jag och tog upp dosan. Ett lågt ljud hördes från ett rum. Elsa, tänkte jag.

-”Jag går och hämtar henne”, sa mamma och gick iväg.

Det blev en pinsam tystnad i rummet när mamma gått. TV:n fortsatte att låta, men jag tittade inte, tror inte heller pappa gjorde det. Jag undrade varför mamma och pappa var så konstiga...

-”Ska vi gå?” Från ingenstans kom mamma med Elsa i ena handen. ”Vi kommer tillbaka till middagen.” Hon log mot mig.

Pappa ställde sig upp och kramade mig innan han gick iväg med dom andra.

-”Vad var det med dom?” Jag skakade på huvudet. Om det hade något med mig skulle dom ha sagt det. Eller...? Jag ryckte på axlarna och zappade igenom kanalerna på TV:n för att hitta något intressant. Till slut gjorde jag det, på ett nyhetspogram. One Direction var med. Jag log brett, men kände att det försvann strax. Bredvid killarna stod fem tjejer. Det var vi, dom som hade fått skjuts hem. Vi var med på TV...! Jag höjde ljudet lite för att höra vad som sades;

-”... It's look like the One Direction guys have new girlsfriends, all of them”, sa kvinnan. ”Do they start dating fans now?” Vilken lögn!
Jag stängde snabbt av TV:n. Dom dejtade inte oss bara för att vi var med dom! Men vad skulle dom annars tro? Jag visste att journalister inte nöjde sig med sanningen, utan ville ha allting, varje detalj. Det hade mamma lärt mig, flera gånger... Ett lågt surrande ljud hördes innanför mitt rum, jag visste redan vem det var. Harry. Han från bandet och som ville träffas idag. Skulle jag svara? Om jag inte gjorde det skulle jag ha en skuldkänsla. Men om jag gjorde det skulle jag kanske dras in i ännu mer skvaller, som inte ens var sant. Ville jag det? Nej, såklart inte. Kände jag mig taskig som inte svarade? Ja, såklart jag gjorde. Det var nästan värre...

Till slut dog ljudet ut och jag pustade ut. Frestelsen att springa fram och svara försvann. Jag ställde mig upp och gick in till toan. Jag såg min spegelbild i spegeln. En tjej med ganska sött utseende, svart långt hår och bruna ögon. Det fanns ingenting speciellt med mig, varför skulle någon gilla mig? En slinga åkte ner i ansiktet och jag satte upp den bakom örat, precis som mamma brukade göra. Hon sa alltid att jag borde ha uppsatt, för att visa mitt ansikte bättre och inte gömma mig bakom allt hår.
-”Du är söt, vacker och fin. Har en fin personlighet och ingenting att dölja. Så varför har du då håret i ansiktet?” hade mamma frågat mig en gång. Jag log vid minnet. ”Nästan gång jag ser dig ska du ha uppsatt hår, så ditt ansikte syns.” Tyvärr hade jag inte gjort som hon sagt och det ledde till att hon slutade säga såna saker till mig. Man kan säga att det var mitt fel, mitt fel att jag gjorde så vi gled isär.

Mobilen började surra igen. Jag gick in till mitt rum och tog upp den. Okänt nummer, stod det på displayen. Jag vet redan vem det är, tänkte jag och svarade.
-”Hey!” Jag log lite, men det försvann på en gång. ”Why did you not answer before?”

-”Some problems”, svarade jag och började gå runt.

-”Okey...” Det blev tyst en stund. ”Do you still want to meet me?”

-”Of course I want. When?”

-”What about... one hour?”

-”That is perfect”, svarade jag.

-”Great! Well.. see you later then.” Han la på.
Jag log lite. Det skulle bli roligt att träffa Harry igen, men en del av mig ville inte det. Varför ville jag inte? Jag hade ingen som helst aning faktiskt...

Kapitel 9 = UTE! :)
Blev lite längre den här gången, och hoppas ni gillar det, thihih.. ^^ :)

Ska försöka skriva mer ikväll, efter träningen såklart. Och ja... Hoppas ni läser då också. :)

CoinRobot ♥