Taxin stannade och vi klev ur. Människor gick runt överallt, in och ut genom affärer.

-”Thank you”, sa pappa och gav föraren pengar. Han såg sig omkring. ”Stort.”

Jag flinade. Det var de enda pappa kom på; stort. Ibland valde han roliga saker...

-”När kommer din kompis? Jag skulle gärna vilja träffa henne!” Mamma log brett och såg sig omkring, som om hon skulle hitta någon.

-”Mamma”, började jag långsamt. ”För det första är det inte en ”henne”. Det är en ”honom” vi pratar om.”

Hon tittade på mig som om jag var konstig. ”Honom?” frågade hon. ”Ingen tjej alltså?”

-”Nej”, suckade jag. ”Får man inte ha killkompisar?”

-”Jo, jo, såklart man får...” Hon tvekade.

Jag suckade igen. Ibland kunde föräldrar vara för överbeskyddande, vilket bara var jobbigt. Det började vibrera i min ficka och jag tog upp mobilen. Displayen visade svagt ett namn; Harry. Jag log.

-”Jag kommer snart”, sa jag till mamma och pappa och gick iväg en bit. ”Hi!”

-”Hello. Where are you?”

-”London eye”, svarade jag. Han lät lite besvärad på tonläget. ”Is something wrong?”

-”No, no, no”, svarade han lugnt. Rösten gick tillbaka till det trevliga tonläget. ”I will be there soon.”

-”Okey. See you soon.” Samtalets bröts. Jag log, men kände att det försvann nästan på en gång. Varför hade hade låtit så besvärad? Var det något problem? Jag gick tillbaka till mina föräldrar. Dom verkade ha sett min min, för på en gång frågade mamma;

-”Är det något på tok?”

-”Nej, nej”, svarade jag snabbt och stoppade tillbaka mobilen i fickan, ”ingenting är fel. Jag lovar!” Jag sa så ofta, att jag lovade saker, till mamma. Det verkade ibland som om hon inte trodde mig. Ibland kunde jag förstå hennes misstankar...

-”Kom så går vi”, sa pappa och lyfte upp Elsa i sin famn. ”Ska du vänta på din kompis här eller följa med oss?”

Jag tittade på dom. ”Jag kan nog följa med er.” Jag försökte le, men det gick inte. Jag var inte glad, inte det minsta. Mina tankar for bara runt i skallen på mig; var det något som hänt? Varför lät han så... besviken, trött, besvärad? Ibland fanns det tyvärr mysterier som man inte skulle veta om, och det var just dom sakerna som jag hatade mest; att jag inte visste någonting...

Jag märkte att jag stått stilla, så gick med snabba steg efter min familj. Klockan tickade iväg medan vi gick.

-”Jag väntar utanför en stund”, sa jag när vi stod utanför London eye. Det var större än vad jag hade trott. Massor av människor satt inuti den.

-”Om du säger det så”, sa mamma och kramade mig snabbt. ”Kom ihåg att ha mobilen på, okej?”

-”Ja, har jag sagt”, mumlade jag. ”Jag ska inte stänga av den, jag lovar!” Ännu en gång kom dom orden ut. Det började bli obehagligt att höra...

Mamma såg tveksamt på mig, som om jag var ett litet barn som inte kunde klara sig själv. Jag var faktiskt nästan vuxen... ”Okej, vi hörs senare.”

-”Hej då”, mumlade jag lågt.

Massor av människor gick in och ut i London eye, men jag sökte hela tiden med blicken efter Harry. I will be there soon, hade han sagt. Hade det hänt något? Kunde han inte längre? Eller ville han kanske inte...?

-”Hi!”
Jag vände mig om och försökte hitta vart rösten kom ifrån, för jag visste vem det var... Till slut såg jag honom. Han hade på sig huvtröja och glasögon, säkert för att ingen skulle se honom. Men jag såg det på en gång, det var någonting inom mig som sa att det var han. Det måste ha sett lite märkligt att gå runt med såna kläder en sån här dag...

-”How are you?” Han log sitt underbara leende. Det gjorde mig knäsvag...

-”Juste fine”, svarade jag och log tillbaka.

Han såg sig omkring, som om han ville försäkra sig om att ingen såg eller följde efter. ”Shall we?” Han gjorde en gest mot ingången.

-”Yes”, svarade jag kort. Han log, tog min hand och vi gick in.

Ska försöka skriva ett till kapitel idag, men den här gången lovar jag inget (vill inte göra er besvikna...)

CoinRobot ♥