Ett irriterande ljud väckte mig. När hade jag somnat? Och hur hamnade jag i sängen...? Jag ignorerade ljudet och la mig ner igen. Tankar, minnen och röster rörde sig i inuti mitt huvud, blev en boll omöjlig att lösa. Paketet med tröjan, London eye, Harry, killarna, familjen, TV... Ingenting gick att koppla. Vad var det som hände med mig?

Ljudet hade stoppat för en stund, men började sedan låta igen. Mobilen, tänkte jag snabbt och nästan kastade mig ur sängen. Det är säkert Harry. Och jag dissade honom!

-”Hello? It's Rebecca.” Jag måste ha låtit som en kråka, för rösten kraxande en aning...

-”It's Harry.” Mitt hjärta slog en extra volt i bröstet. ”Shall we meet today? You, me and the rest?”

-”Of course! When?” Jag blev genast glad. Att vara med någon, speciellt dom, var någon jag verkligen behövde just nu.

-”We'll send a taxi for you. Okey?” Harrys röst var sammetslen. Helt otroligt...

-”Okey, but... when?” Jag kände mig ganska korkad.

-”One hour, be ready. Bye!”

-”Bye!” Jag tryckte av efter någon sekund. ”That's what makes you beautiful...” Jag började nynna, bara den raden, om och om igen. Det höll sig fast i min hjärna. Fantastiska ord, så sanna... Jag höll mobilen mot hjärtat och började dansa lätt. Dans hade aldrig varit min starka sida, men jag kunde vissa steg från idrotten på skolan. I Sverige. Elvis... Jag saknade henne väldigt, väldigt mycket men kunde inte åka tillbaka. Inte nu. Det går bara inte.

Kapitel 23 = NÄSTAN UTE! :)

Blev en kortis (D:). Fick tyvärr mycket att göra idag. Men det blev i alla fall något... :')

Skriver mer på kapitlet imorgon. Måste sova till lite idéer så min hjärna vaknar upp. Eh ja... Vad tycks hittlls? ^^''

CoinRobot ♥

-”You're insecure, don't know what for.”

Jag ryckte till. TV:n var på, MTV, och killarnas video What makes you beautiful hade precis börjat. Min hjärna visade alla minnena från när jag först träffade dom; sången, hur var dom var, konserten, hela uppträdandet, när jag träffade dom, alla blixtrar. Till slut hade det blivit såhär. Jag var med Harry, blev fotad och bara... hade ett annorlunda liv än vad jag haft innan. Det var sjukt hur snabbt allt hade gått!

Jag såg på videon, njöt, log, skrattade. Av någon anledning började jag också att gråta, det var så fantastiskt. Louis Tomlinson, Niall Horan, Liam Payne, Zayn Malik, Harry Styles... vilka var dom egentligen?

-”Mår du bra?” Pappa störde mina minnen, min sinnesstämning. Han såg förskräckt ut.

Jag satt inte längre ner och såg på videon, utan hade dansat runt och yrat, tydligen. ”Jag? Jag mår bara bra”, sa jag och log brett. ”Bättre än annars, till och med!”

-”Är du helt säker? Du verkar lite... borta.” Pappa gjorde en liten cirkel vid sitt öra, som om jag var konstig.

-”Nej, nej, nej! Jag lovar att jag mår super bra”, försäkrade jag honom. Jag sprang fram och kramade honom, kände tårarna började rinna ner för mina kinder.

Pappa tog långsamt runt mig och kramades tillbaka. Han verkade mer borta än vad jag var. Sanningen var att jag mådde helt fantastiskt. Jag hade träffat världens underbaraste personer...

-”Jag är kä-är”, nynnade jag lågt.

-”Jaha, men då förstår jag lite bättre”, skrattade han och släppte mig. Han såg ner på mig och log snett. ”Såhär var din mamma också när hon träffade mig.” Han skrattade. ”Hon hoppade runt, sjöng, log åt allting.” Pappa började fantisera sig tillbaka till sin tid.

-”Hur vet du det?”

Han såg ner på mig och log igen. Det var dom första gångerna jag sett pappa le. Den här resan till London hade inte varit förgäves. ”Jag stod bredvid henne. Hon sa mitt namn flera gånger, så jag antog att hon gillade mig. Hon var upp till öronen förälskad.”

Jag log brett tillbaka. ”Jag är glad över att hon tog jobbet. Jag har saknat att ha min pappa...” Jag kramade honom igen, kände tårarna komma, igen, men nu var det av glädje. Jag hade verkligen saknat den riktiga pappa. Min pappa.

Vi stod där en stund, bara kramade varandra. Sedan slog det mig;

-”Vart är mamma och Elsa?”

-”Dom är ute och shoppar lite, gav dom fritid.” Han skrattade lite. ”Du sov så sött så vi ville inte väcka dig.”

Jag log lite smått. ”Ska du inte skaffa ett jobb?”

Han blev tyst en stund. ”Jag har faktiskt tittat på några som journalist själv.” Han pausade en stund och skrattade lite. ”Men det är en slags... ”resa-runt”-journalist. Men jag vill inte lämna er. Nu när vi äntligen har kommit så nära varandra...” Han blev tyst, jag såg att tårarna lurade bakom hans ögonlock.

-”Det är okej”, sa jag lugnande. ”Jag kan ta hand om mig själv, Elsa på dagis och mamma är på jobbet. Jag lovar dig, vi kommer klara oss!” Jag försökte hålla igen tårarna, jag ville inte visa att jag kommer sakna honom så enormt mycket. Nu när vi äntligen hittat varandra...

Han snyftade lite. ”Är du helt säker?”

-”Pappa”, började jag långsamt, ”jag är faktiskt sjutton och kan ta hand om mig själv. Jag har sagt det flera gånger och kommer fortsätta tills ni förstått det.”

-”För mig är du fortfarande lilla Becca, min sockersöta lilla prinsessa...”

-”Jag klarar mig. Jag lovar, ett ”Becca sockersöta lilla prinsessa”-löfte. Okej? Jag sviker dig inte!” Jag försökte låta övertygande. Jag höll med honom; inuti var jag fortfarande bara ett barn... ”Jag har ju fortfarande mamma. Ta jobbet, lev livet. Du blir inte yngre än vad du är.”

Pappa kramade mig igen, ruffsade till mitt hår. Jag mådde så bra, kommer verkligen sakna det här...

Kapitel 22 = UTE! :)

Tog lite lång tid, förlåååt... Fått tillbaka internet nu, så kan försöka lägga ut mer kapitel. Hoppas det inte gjort något att ni fick vänta längre... :')

Det här kapitlet blev lite... förvirrande, kan ja erkänna. Idétorka... Lägger ut ett till kapitel senare idag! :)

CoinRobot ♥