Liten bit på kapitel 23
Ett irriterande ljud väckte mig. När hade jag somnat? Och hur hamnade jag i sängen...? Jag ignorerade ljudet och la mig ner igen. Tankar, minnen och röster rörde sig i inuti mitt huvud, blev en boll omöjlig att lösa. Paketet med tröjan, London eye, Harry, killarna, familjen, TV... Ingenting gick att koppla. Vad var det som hände med mig?
Ljudet hade stoppat för en stund, men började sedan låta igen. Mobilen, tänkte jag snabbt och nästan kastade mig ur sängen. Det är säkert Harry. Och jag dissade honom!
-”Hello? It's Rebecca.” Jag måste ha låtit som en kråka, för rösten kraxande en aning...
-”It's Harry.” Mitt hjärta slog en extra volt i bröstet. ”Shall we meet today? You, me and the rest?”
-”Of course! When?” Jag blev genast glad. Att vara med någon, speciellt dom, var någon jag verkligen behövde just nu.
-”We'll send a taxi for you. Okey?” Harrys röst var sammetslen. Helt otroligt...
-”Okey, but... when?” Jag kände mig ganska korkad.
-”One hour, be ready. Bye!”
-”Bye!” Jag tryckte av efter någon sekund. ”That's what makes you beautiful...” Jag började nynna, bara den raden, om och om igen. Det höll sig fast i min hjärna. Fantastiska ord, så sanna... Jag höll mobilen mot hjärtat och började dansa lätt. Dans hade aldrig varit min starka sida, men jag kunde vissa steg från idrotten på skolan. I Sverige. Elvis... Jag saknade henne väldigt, väldigt mycket men kunde inte åka tillbaka. Inte nu. Det går bara inte.
Kapitel 23 = NÄSTAN UTE! :)
Blev en kortis (D:). Fick tyvärr mycket att göra idag. Men det blev i alla fall något... :')
Skriver mer på kapitlet imorgon. Måste sova till lite idéer så min hjärna vaknar upp. Eh ja... Vad tycks hittlls? ^^''
Kapitel 22
-”You're insecure, don't know what for.”
Jag ryckte till. TV:n var på, MTV, och killarnas video What makes you beautiful hade precis börjat. Min hjärna visade alla minnena från när jag först träffade dom; sången, hur var dom var, konserten, hela uppträdandet, när jag träffade dom, alla blixtrar. Till slut hade det blivit såhär. Jag var med Harry, blev fotad och bara... hade ett annorlunda liv än vad jag haft innan. Det var sjukt hur snabbt allt hade gått!
Jag såg på videon, njöt, log, skrattade. Av någon anledning började jag också att gråta, det var så fantastiskt. Louis Tomlinson, Niall Horan, Liam Payne, Zayn Malik, Harry Styles... vilka var dom egentligen?
-”Mår du bra?” Pappa störde mina minnen, min sinnesstämning. Han såg förskräckt ut.
Jag satt inte längre ner och såg på videon, utan hade dansat runt och yrat, tydligen. ”Jag? Jag mår bara bra”, sa jag och log brett. ”Bättre än annars, till och med!”
-”Är du helt säker? Du verkar lite... borta.” Pappa gjorde en liten cirkel vid sitt öra, som om jag var konstig.
-”Nej, nej, nej! Jag lovar att jag mår super bra”, försäkrade jag honom. Jag sprang fram och kramade honom, kände tårarna började rinna ner för mina kinder.
Pappa tog långsamt runt mig och kramades tillbaka. Han verkade mer borta än vad jag var. Sanningen var att jag mådde helt fantastiskt. Jag hade träffat världens underbaraste personer...
-”Jag är kä-är”, nynnade jag lågt.
-”Jaha, men då förstår jag lite bättre”, skrattade han och släppte mig. Han såg ner på mig och log snett. ”Såhär var din mamma också när hon träffade mig.” Han skrattade. ”Hon hoppade runt, sjöng, log åt allting.” Pappa började fantisera sig tillbaka till sin tid.
-”Hur vet du det?”
Han såg ner på mig och log igen. Det var dom första gångerna jag sett pappa le. Den här resan till London hade inte varit förgäves. ”Jag stod bredvid henne. Hon sa mitt namn flera gånger, så jag antog att hon gillade mig. Hon var upp till öronen förälskad.”
Jag log brett tillbaka. ”Jag är glad över att hon tog jobbet. Jag har saknat att ha min pappa...” Jag kramade honom igen, kände tårarna komma, igen, men nu var det av glädje. Jag hade verkligen saknat den riktiga pappa. Min pappa.
Vi stod där en stund, bara kramade varandra. Sedan slog det mig;
-”Vart är mamma och Elsa?”
-”Dom är ute och shoppar lite, gav dom fritid.” Han skrattade lite. ”Du sov så sött så vi ville inte väcka dig.”
Jag log lite smått. ”Ska du inte skaffa ett jobb?”
Han blev tyst en stund. ”Jag har faktiskt tittat på några som journalist själv.” Han pausade en stund och skrattade lite. ”Men det är en slags... ”resa-runt”-journalist. Men jag vill inte lämna er. Nu när vi äntligen har kommit så nära varandra...” Han blev tyst, jag såg att tårarna lurade bakom hans ögonlock.
-”Det är okej”, sa jag lugnande. ”Jag kan ta hand om mig själv, Elsa på dagis och mamma är på jobbet. Jag lovar dig, vi kommer klara oss!” Jag försökte hålla igen tårarna, jag ville inte visa att jag kommer sakna honom så enormt mycket. Nu när vi äntligen hittat varandra...
Han snyftade lite. ”Är du helt säker?”
-”Pappa”, började jag långsamt, ”jag är faktiskt sjutton och kan ta hand om mig själv. Jag har sagt det flera gånger och kommer fortsätta tills ni förstått det.”
-”För mig är du fortfarande lilla Becca, min sockersöta lilla prinsessa...”
-”Jag klarar mig. Jag lovar, ett ”Becca sockersöta lilla prinsessa”-löfte. Okej? Jag sviker dig inte!” Jag försökte låta övertygande. Jag höll med honom; inuti var jag fortfarande bara ett barn... ”Jag har ju fortfarande mamma. Ta jobbet, lev livet. Du blir inte yngre än vad du är.”
Pappa kramade mig igen, ruffsade till mitt hår. Jag mådde så bra, kommer verkligen sakna det här...
Kapitel 22 = UTE! :)
Tog lite lång tid, förlåååt... Fått tillbaka internet nu, så kan försöka lägga ut mer kapitel. Hoppas det inte gjort något att ni fick vänta längre... :')
Det här kapitlet blev lite... förvirrande, kan ja erkänna. Idétorka... Lägger ut ett till kapitel senare idag! :)
Kapitel 21
När Harry hade gått iväg gick jag till dom få datorerna som fanns på caféet i hörnet. Jag behövde få forska lite.
-”Put in two pound”, stod det på skärmen. Jag letade igenom min ficka efter pengar, hittade lite och stoppade in i en liten ”ask”. Datorn startade med en klick.
-”En timmes sökningar”, sa jag efter en stund och öppnade internet. Google kom upp. I alla fall någonting man kände igen. Jag tryckte på sökrutan och skrev in; One Direction. Flera olika alternativ kom upp och jag flummade igenom allihopa.
-”Four Brittish boys and one Irish boy, that's One Direction.” Alla sidor sa exakt samma sak. Alla kom från X Factor, kom trea och blev väldigt kända på en kort tid. Ingen artikel, sida eller informationsruta sa olika saker. Lite irriterande...
-”Do you want something to drink?”
Jag ryckte till och vände mig om. Bakom stod en servitör, en tjej, med blont uppsatt hår. Förklädet hade små fläckar av fett och smuts.
-”Yes, Coca Cola, please”, svarade jag så artigt jag kunde. Jag log lite.
-”Okey.” Hon log tillbaka och gick bort.
Jag vände mig om till datorn, började läsa. Jag hade nog minst fem olika sidor uppe; bilder, fakta, information, skvallertidningar, mer bilder. Massor av olika saker som kunde vara till nytta. Jag ville veta mer om dom, inte var en okunnig person. Ju mer jag läste desto mer blev jag mer intresserad. Det var otroligt hur mycket dom åstadkommit på så kort tid! Jag blev väldigt förvånad. Ändå var dom så unga också...
Datorn stängdes av och en text kom upp på skärmen; ”Put in 2 pound.” Jag suckade, letade fram mer information. Flaskorna från mina drickor ökade, tiden till datorn ökade och klockan gick. När jag till slut gav upp och tyckte jag fått veta allting som jag ville veta, tackade jag för mig och gick ut från caféet. Klockan var nog minst... halv åtta, för himlen hade börjat bli mörkare. Jag gäspade då och då.
-”Jag kommer aldrig ha en större chans än vad jag har nu”, mumlade jag och gick in till hotellet. Min familj hade inte kommit hem än, vilket var lite konstig. Men just nu orkade jag inte bry mig, ville sova för att få tillbaka energin.
Den kvällen hade jag många olika drömmar, och ingen hann bli klar utan blev bara små pusselbitar. Vad ville min hjärna säga...?
Kapitel 21 = UTE! :)
Tyvärr hände inte mycket... men jaja, den kom ut vilket fall! ;)
Glömde en liten bit på förra kapitlet... Men den är också ute nu, under här alltså. Feeling happy! :D ^^
Well, well... Ska skriva ner ett litet stycke på nästa kapitel, lägga mig i sängen och lyssna på awsome musik. Lever livet till fullo...
Liten bit på kapitel 20
Mitt hjärta dunkade hårt i bröstet. Tänk om han hade sett det? Egentligen visste jag inte vad han hade tänkt göra, men fruktade att det ändå skulle bli dåligt. Att han skulle sluta träffa mig...
Jag slog bort tanken. Bara för att han hade sett bild på oss två kunde han väl inte sluta vara med mig. Eller...?
Jag hade kommit ur från hotellet och gick nu mot hörnet. Knuten i magen hade nu blivit en aning mindre, den slappnade av. Mina tankar om att han skulle sluta träffa mig hade blivit lugna. Han ville säkert bara prata med mig. Han hade faktiskt sagt just you and me.
Caféet var inte stort, så mycket folk behövde jag inte räkna med. Jag öppnade dörren och slogs emot flera dofter på samma gång. Det fanns inte ens något som kunde beskriva det.
-”Becca!”
Jag såg mig om. Harry satt med huvtröja, samma som igår, satt vid ett litet avlägset hörn med mörkare belysning än resten av restaurangen.
-”Hi”, sa jag lågt och satte mig ner.
-”Hi.” Han log, och fick små smil-gropar i kinderna.
-”So... What do you want to talk about?” Jag satt rastlös och knackade smått med händerna i bordet.
Harry var tyst. ”You are beautiful today.”
Typiskt! Han bytte samtalsämne! Mina händer låg nu stilla. Det kändes som om jag bara ville skrika ut; 'Can you anserw me?!' men jag lät bli. Det var inte värt det...
-”Well”, sa han efter en stund. ”Do you know what you are here for?”
-”Yes. No. Perhaps”, sa jag och såg ner på bordet.
Han skrattade lite. Jag höll på att dö... ”So you don't know, but you still know?” Han log igen.
Jag kunde inte låta bli att skratta, lite för högt tror jag. Det lilla antalet människor som satt i caféet tittade åt vårt håll. Jag kunde nu verkligen dö, åka under marken, någonting...
-”Yes, that's right”, mumlade jag efter. Jag vågade inte se på hans ansikte. Vågade inte säga någonting högt.
-”Well”, sa han igen. ”I need to tell you something...” Han hade sänkt rösten en aning.
-”Is it something about the news of to today?” Jag kunde inte hålla mig. Nu såg jag rakt in i hans underbara ögon.
-”Ye-es”, sa han förvånat. ”Did you also saw it?”
-”Anostly, yes. I did just saw... the picture with us when you called”, svarade jag och sänkte blicken ännu en -gång.
-”Oh, okey...” Han sänkte blicken också.
-”So, how should we do?” Om vi ville vara ifred, tydligen hade han inte tänkt sluta vara med mig, så måste vi komma på någonting. Vi måste slippa alla skvallerreportrar måste vi tänka ut någonting. Men var?
Båda satt tysta. Jag visste inte om Harry tänkte, men det gjorde jag. Inte hade jag någon lust att vara med på TV varje gång jag träffade honom.
-”Okey, let's do like this”, sa jag och böjde mig lite närmare.
Han lyssnade noga på varje detalj. Han log smått, han verkade tycka det var en bra plan.
SÅ, DEN ÄR UTE! Glömde bort den delen, hahah... :o
I alla fall, vet redan att jag är BÄST på engelska, så ja. Ni behöver inte kommentera något om det, okej? :')
Glad, glad, glad och kommer fortsätta vara det en tid framöver. Har ett fint liv... (udda sagt, men jaja) ^^
Så alla vet nu...
Inget Internet, svikit...
Kapitel 20
Jag vaknade. Tydligen hade jag somnat. Mina tankar från gårdagen började komma tillbaka, men inte alla. Nästan hela dagen kom tillbaka till mitt minne. Jag sträckte på mig och gick upp. Mamma, pappa och Elsa hade gått iväg, säkert ut på stan. Det var skönt att få vara själv lite då och då, samla alla tankar, bli sig själv igen. TV:n hade en lapp på sig. Jag gick fram och läste vad det stod;
Hejsan gumman! :)
Vi kommer tillbaka vid sex-tiden kanske, beror på om vi hittar på något, överraskning. Kom bara på att ha mobilen på så vi kan kontakta dig om det blir senare eller tidigare.
Vi hörs senare! Puss och kram din mor och far :)
Jag log. Dom kunde verkligen bättra ens dag på någon sekund. Ovanligt, men härligt...
Jag slog på TV:n, satte mig i fåtöljen och började zappa mellan alla kanaler.
-”Nyheter, barnprogram, skräp”, mumlade jag mellan varje. ”Skrä...” Jag stannade upp. Det vara samma nyhetskanal som jag hade sett för några dagar sedan och samma tjej stod och pratade. Hon hade en bild som hängde bredvid hennes huvud. Jag lutade mig fram, nästan så att jag ramlade ur fåtöljen, för att se bättre. ”Vafan...” sa jag när jag äntligen såg vad den föreställde; London eye med en förstorad bild på en utav bubblorna. En tjej med uppsatt hår och exakt likadana kläder som mig, satt bredvid en kille med huvtröja. Det tog en stund för min hjärna att förstå; det var ju jag och Harry! Dom jävlarna hade fått en bild på oss! Jag frös. Hoppas mamma eller pappa inte såg något. Mamma jobbade ju med nyheter, hon borde väl se allt? Bara hon inte såg att det var jag... Jag blev helt fast. Magen kändes som att den skulle vändas ut och in.
Jag ryckte till, for iväg från TV:n och landade på golvet. Vad var det? Ljudet kom igen och jag pustade ut. Det var bara min mobil som ringde. Jag ställde mig sakta upp och hämtade mobilen.
-”Hello?”
-”Hi!” De var Harry. ”We need to talk, just you and me...”
-”Why? Problem?” Jag funderade lite. Hade han också sett på TV:n, vad dom visade?
-”Just meet me at the café around the corner at your hotel.”
-”Okej, when?”
-”Now... See you soon.” Han la på.
Det började röra sig i magen igen. ”Säg att han inte sett det, säg att han inte sett det”, sa jag om och om igen medan jag stoppade ner mobilen i fickan, gick till hallen och tog på mig en jacka. Vädret var mörkare än igår. Jag öppnade dörren, gick ut och låste. ”Säg att inte har sett det”, sa jag igen.
Kapitel 20 = UTE! :)
Blev lite kortare idag, men träningarna har börjat igen och jag hann inge mer. Får skriva mer ikväll kanske, beroende när jag kommit hem. :/
Ska till skolan imorgon också, sedan har man träning. Så får (tyvärr) se om det blir något den dagen. Är inte helt säker... Tack för att ni går in och läser ändå! :) ♥
Kapitel 19
Dagen förflöt. Jag gick med min familj hela tiden, men lyssnade knappt på vad dom pratade om. Mina tankar flöt omkring uppe i huvudet. Alla dom tråkiga och dåliga minnen flöt ihop till en vidrig soppa...
-”Ska vi åka hem?” frågade pappa. Den blå färgen på himlen började försvinna och ersattes med en mörk, trevlig färg. Natten började komma...
-”Det är nog bäst”, sa mamma och såg på Elsa som låg i hennes famn. ”Hon börjar bli väldigt tung den här ungen...”
Pappa såg sig omkring. ”Taxi!” ropade han. En gul liten bil rullade fram till oss och vi satt oss i den. Pappa sa någonting till föraren, antagligen hotellets namn, men jag hörde inte så bra. Jag halvsov redan.
Morgonen hade kommit. Jag satte mig trött upp i sängen och sträckte på mig. Jag låg i min säng, kom knappt ihåg något från gårdagen och var sjukt trött. Väldigt ovanligt för att vara jag. Hade någon drogat mig? Jag började tokskratta. Mamma och pappa kom inspringande till mitt rum.
-”Vad är det? Har det hänt något?” frågade dom i mun på varandra.
-”Nej, ingenting”, sa jag och försökte lugna mig lite, det gick inge bra.
-”Vad har det flugit i din flicka?” Mamma skrattade lite och satte sig på sängkanten. ”Hur hade du det igår med din kompis?” Hon betonade ordet 'kompis' ganska mycket.
-”Vi är bara vänner!” Jag tänkte efter. Eller?
-”Jag sa inget annat”, log hon.
-”Men man vet aldrig med dig”, försvarade jag mig. Pappa och mamma skrattade. Vad gjorde jag nu? Tänkte jag.
-”Vad vill du göra idag?” frågade mamma.
-”Bara stanna hemma, om det är okej? Ni kan åka iväg, men jag stannar.” Jag log lite. Det kändes som om jag svek dom , på något sätt.
-”Okej”, sa pappa. Han nickade lite, som om han inte brydde sig, vilket var ovanligt.
Mamma var tyst en stund. ”Okej”, sa hon till slut. ”Men som jag sagt flera gånger innan; ha mobilen på. Vill kunna nå dig om det är något. Okej?” Hon smekte bort slingorna i mitt ansikte och log. ”Ni växer så snabbt... Du borde verkligen sätta upp ditt hår oftare, du är så vacker i det. Man ser ditt ansikte då.” Hon kysste mig på pannan och gick sedan ut med pappa.
Jag tittade på dörren efter att dom gått. Vad vi alla har ändrats. Förut brukade mamma nästan aldrig prata med mig, nästan aldrig säga att jag var vacker eller fin. Pappa brukade inte prata så mycket med mig heller, men han har alltid försökt få ihop till en lycklig familj igen.
Vi splittrades faktiskt lite när Elsa kom. Jag skyller ingenting på henne, det var inte hennes fel. Men ibland önskade jag att hon inte alls hade kommit till...
Innan var vi en lycklig familj. Vi var med varandra, skrattade, gick ut på restauranger, åkte på semester, allt det där som en familj gör. En dag när mamma berättade för pappa att hon var gravid, lyssnade jag. Jag hade nyss gått in efter en hel dag utomhus, skulle gå in i köket där dom stod.
-”Stefan”, hade mamma sagt. ”Jag är gravid!”
Först hade han blivit glad, skrattat, men blev sedan tyst. Mungiporna gled ner. ”Va? Menar du det?” Han lät förvånad, besviken, tvekande. Det gjorde ont i mitt hjärta utav att höra det.
Mamma hade också sett förvånad ut. ”Ja, jag menar det. Stefan, vi kommer få ett till barn!”
-”Det kan vi ju inte”, hade pappa svarat. ”Du vet hur vi har det! Lite pengar och allting. Tror du ett till barn löser våra problem?” Han lät arg.
-”Vad menar du? Det är klart vi kan! Tänk på mitt jobb också, jag kan också försörja oss!” Mamma började bli irriterad.
Jag förstod inte vad dom menade. Varför skulle det komma ett nytt barn? Det var min första tanke.
-”Stefan, jag förstår inte varf...” Hon hann inte säga mer, pappa hade slagit henne. Hennes tårar började rinna.
Nu kunde jag inte hjälpa det, utan sprang fram med tårar för att försöka stoppa det. ”Sluta, sluta! Pappa, snälla sluta! Låt mamma vara!” Jag grät så mycket att man knappt hörde vad jag sa.
Pappa tittade först på mig och sedan på mamma. Hans ansikte hade mjuknat upp. Det var fortfarande svårt att se honom. Ingenting kommer bli som det vanliga igen. Det gjorde mig alltid ledsen.
Kapitel 19 = UTE! :)
Blev lite "känslosamt" kapitel, lite mer om Rebeccas bakgrund. Tyckte ni kunde få ett till kapitel idag. Håller på med ett till, så antar att den kommer ut imorgon. :)
Vad tycks? Kommentera gärna! ;)
Kapitel 18
Det såg ut som en bubbla, som om vi var i en stor gigantisk bubbla. Jag stod som fastklistrad och såg ut över den vackra utsikten, med Harry bredvid mig. Han höll min hand. Vanligtvis var jag rädd för höjder. Inte nu, inte nu med Harry med mig. Vid min sida, som höll min hand. Hela jag blev varm.
Bubblan höjdes för varje sekund som gick, men inte snabbt utan i en lagom långsam fart. Det var mysigt. Människor gick runt under mig. Jag fick en liten impuls att jag skulle trycka ansiktet mot rutan, men tog bort den tanken. Tänk om Harry skulle tro jag var en unge?
-”Where you from?” Han såg på mig.
-”From Sweden”, svarade jag lågt.
-”Really?” Han såg lite förvånad ut. ”It does not look like you're coming from there.” Han blev tyst en stund.
-”I am from Sweden, but my parents isn't.” Jag såg ner. Människorna började lika myror i den här höjden.
-”I see”, sa han lågt. ”I did not mean to pry into your life.” Han log ursäktande.
Jag skrattade lite. ”It's nothing”, svarade jag lugnt.
Han log mot mig. ”Good.” Hands hand kramade mig hand. ”Come and sit down”, sa han och gick mot den lilla soffan som fanns i bubblan. Jag följde efter. Vi satt där en stund, och sedan hände det något jag aldrig trott skulle hända; han kysste mig. Det tog en stund för mig att förstå. Hela min kropp blev varm...
Jag hade varit här i två och en halv vecka och mycket hade redan hänt; konsert och träffat dom underbaraste killarna i världen, haft en dejt (om man nu kan kalla det så) med Harry Styles och nu sitter jag här, i London eye, med honom. En underbar resa. Att jag ens tvekade att inte åka förut...
Det ryckte till. Bubblan hade stannat upp och vi satt nu högst upp. Det var läskigt. Tänk om den inte skulle starta igen?!
-”What happend?” frågade jag förskräckt.
-”Relax, it will soon start.” Han tog tag i min arm och satte mig ner. Utan att tänkt på de hade jag ställt mig upp -och stirrat ut genom fönstret.
Jag gjorde som han sagt, slappnade av i hela kroppen och efter en stund, som han sagt, så startade den igen. Jag kände mig lite fånig som trott att vi skulle vara fast.
Under biten ner satt vi antagligen tysta eller så pratade vi bara tomt. Ingen av oss nämnde kyssen. Det var som att den inte existerat...
Väl nere sa vi hej då till varandra; Harry skulle åka iväg någonstans. Var sa han inte. Jag suckade och tog upp min mobil när han gått iväg. Han hade skickat ett sms; Sorry... Vad hade nu hänt?
*PLING* Jag fick ett till sms, fast det här var från mamma; Kom till andra sidan, vi väntar där :)
Jag log lite, stoppade tillbaka mobilen i fickan och började gå. Tankarna flög iväg, jag kunde inte kontrollera dom, det var som om hjärnan hade egen vilja.
Bilderna på min familj, Harry, resten av grabbarna, kyssen och massor av andra kom upp i mitt huvud. Var det meningen att jag och Harry skulle vara med varandra, eller var det bara ett skämt? Han drev med mig? Nej! Så kan de inte vara, tänkte jag bestämt. Om han inte ville vara med mig skulle han ha sagt det, inte driva med mig. Men ändå kunde jag inte sluta tänka på varför alla jag var med betedde sig så konstigt...
Kapitel 18 = UTE! :)
Tog liten stund märkte jag, haft total hjärnsläpp dom senaste dagarna, men det här var vad jag lyckades skrapa ihop. Bra? :')
Ingen bild den här gången (buhu! D:) men ska försöka fixa en. Medan kan ni få en bild på dom snygga pojkarna... ♥
Kapitel 17
Taxin stannade och vi klev ur. Människor gick runt överallt, in och ut genom affärer.
-”Thank you”, sa pappa och gav föraren pengar. Han såg sig omkring. ”Stort.”
Jag flinade. Det var de enda pappa kom på; stort. Ibland valde han roliga saker...
-”När kommer din kompis? Jag skulle gärna vilja träffa henne!” Mamma log brett och såg sig omkring, som om hon skulle hitta någon.
-”Mamma”, började jag långsamt. ”För det första är det inte en ”henne”. Det är en ”honom” vi pratar om.”
Hon tittade på mig som om jag var konstig. ”Honom?” frågade hon. ”Ingen tjej alltså?”
-”Nej”, suckade jag. ”Får man inte ha killkompisar?”
-”Jo, jo, såklart man får...” Hon tvekade.
Jag suckade igen. Ibland kunde föräldrar vara för överbeskyddande, vilket bara var jobbigt. Det började vibrera i min ficka och jag tog upp mobilen. Displayen visade svagt ett namn; Harry. Jag log.
-”Jag kommer snart”, sa jag till mamma och pappa och gick iväg en bit. ”Hi!”
-”Hello. Where are you?”
-”London eye”, svarade jag. Han lät lite besvärad på tonläget. ”Is something wrong?”
-”No, no, no”, svarade han lugnt. Rösten gick tillbaka till det trevliga tonläget. ”I will be there soon.”
-”Okey. See you soon.” Samtalets bröts. Jag log, men kände att det försvann nästan på en gång. Varför hade hade låtit så besvärad? Var det något problem? Jag gick tillbaka till mina föräldrar. Dom verkade ha sett min min, för på en gång frågade mamma;
-”Är det något på tok?”
-”Nej, nej”, svarade jag snabbt och stoppade tillbaka mobilen i fickan, ”ingenting är fel. Jag lovar!” Jag sa så ofta, att jag lovade saker, till mamma. Det verkade ibland som om hon inte trodde mig. Ibland kunde jag förstå hennes misstankar...
-”Kom så går vi”, sa pappa och lyfte upp Elsa i sin famn. ”Ska du vänta på din kompis här eller följa med oss?”
Jag tittade på dom. ”Jag kan nog följa med er.” Jag försökte le, men det gick inte. Jag var inte glad, inte det minsta. Mina tankar for bara runt i skallen på mig; var det något som hänt? Varför lät han så... besviken, trött, besvärad? Ibland fanns det tyvärr mysterier som man inte skulle veta om, och det var just dom sakerna som jag hatade mest; att jag inte visste någonting...
Jag märkte att jag stått stilla, så gick med snabba steg efter min familj. Klockan tickade iväg medan vi gick.
-”Jag väntar utanför en stund”, sa jag när vi stod utanför London eye. Det var större än vad jag hade trott. Massor av människor satt inuti den.
-”Om du säger det så”, sa mamma och kramade mig snabbt. ”Kom ihåg att ha mobilen på, okej?”
-”Ja, har jag sagt”, mumlade jag. ”Jag ska inte stänga av den, jag lovar!” Ännu en gång kom dom orden ut. Det började bli obehagligt att höra...
Mamma såg tveksamt på mig, som om jag var ett litet barn som inte kunde klara sig själv. Jag var faktiskt nästan vuxen... ”Okej, vi hörs senare.”
-”Hej då”, mumlade jag lågt.
Massor av människor gick in och ut i London eye, men jag sökte hela tiden med blicken efter Harry. I will be there soon, hade han sagt. Hade det hänt något? Kunde han inte längre? Eller ville han kanske inte...?
-”Hi!”
Jag vände mig om och försökte hitta vart rösten kom ifrån, för jag visste vem det var... Till slut såg jag honom. Han hade på sig huvtröja och glasögon, säkert för att ingen skulle se honom. Men jag såg det på en gång, det var någonting inom mig som sa att det var han. Det måste ha sett lite märkligt att gå runt med såna kläder en sån här dag...
-”How are you?” Han log sitt underbara leende. Det gjorde mig knäsvag...
-”Juste fine”, svarade jag och log tillbaka.
Han såg sig omkring, som om han ville försäkra sig om att ingen såg eller följde efter. ”Shall we?” Han gjorde en gest mot ingången.
-”Yes”, svarade jag kort. Han log, tog min hand och vi gick in.
Kapitel 17 = UTE! :)
Blev ett lite längre kapitel idag, och ett stort FÖRLÅT för att jag inte skrev igår som jag skulle. Men gjorde det längre istället, är inte de bättre? :')
Ser att ni kollar in hit på "novell"-bloggen, och tycker såklart det är jättekul! Men skulle vilja se lite mer kommentarer om vad ni tycker och tänket om det här. Är den bra? Borde det hända mer i kapiteln? Snälla, skulle bli så otroligt glad om ni skrev en liten kommentar om vad ni tycker... :)
Ska försöka skriva ett till kapitel idag, men den här gången lovar jag inget (vill inte göra er besvikna...)
CoinRobot ♥
Kapitel 16
-”Kom igen nu, Rebecca. Vakna!” Pappa ruskade om mig igen. ”Eller ska du stanna hemma?”
-”Mm...” Jag drog täcket över mig.
-”Säkert?”
-”Låt mig vara...”
-”Kom nu sömntuta! Jag tänker inte låta dig förstöra dagen.” Han drog av täcket och började ruska mig igen. ”Vakna, vakna, vakna... Tvinga mig inte att börja sjunga.”
Jag for snabbt upp. ”Nej, nej, nej! Sjung inte, snälla! Jag vill inte bli döv än!”
Pappa skrattade. ”Kom nu då så slipper du det underbara ödet.” Han gick ut ur rummet.
Jag ställde mig motvilligt upp, gick till byrå och tog slumpmässigt fram kläder. Håret stod åt alla håll och jag orkade inte kamma, så satte upp det i en enkel hästsvans istället.
-”Är du klar?” Pappa kikade in genom dörren. ”Kom nu lilla lotta så ska vi gå ut! Förresten, när kommer din kompis?”
-”Jag ska kolla”, svarade jag lågt och gick ut mot ytterdörren med mobilen i handen.
Where do you want to meet? skrev jag och gick ut med familjen. En liten taxi stod utanför hotellet. Pappa sa någonting till föraren när vi klev in, men jag hörde inte. Var i mina egna tankar, som vanligt.
Taxin började rulla iväg. Det vibrerade i min ficka. Harry, tänkte jag snabbt och tog upp mobilen.
London eye? :)
-”Mamma?”
-”Mm?”
-”Kan vi gå till London eye först?” frågade jag snällt.
-”Ska du träffa din kompis där?” Mamma vände sin blick mot mig.
-”Ja, det ska jag.” Jag log.
Mamma log tillbaka. ”Okej”, började hon, ”men bara om du har mobilen på. Vi kanske går iväg, om du vill vara ifred, så det är bäst om du har den på så vi kan nå dig när vi ska hem. Okej?”
-”Okej, jag lovar!” sa jag och höll ena handen på hjärtat.
Resten av bilresan gick snabbare än vad jag trott. Det kändes som om bilen bara susat fram med super fart. Jag skrattade i mina tankar. Vilka funderingar jag kunde ha ibland...
Kapitel 16 = UTE! :)
Lovade bilder, kom tyvärr inga... Blev kort kapitel, väldigt ledsen för det... Ska iväg med några kompisar så blev lite ändrade planer (eller något sånt) men LOVAR att jag skriver ett till när jag kommer hem! :)
Vad tror ni händer? Kommentera gärna :)
Kapitel 15
Familjen kom hem vid fem tiden och hade hämtmat med sig.
-”Jag orkar inte göra en riktig middag”, sa mamma.
-”Och du vet att jag är värdelös på sånt. ” Pappa flinade mot mig.
-”Hur har er dag varit då?” frågade jag när alla satt sig vid bordet.
-”Inte hänt så mycket för mig”, svarade mamma bittert. ”Ingen nyhet är värd att skriva i tidningen i alla fall.”
-”Jag har försökt hitta någonting vi kan göra, tillsammans”, sa pappa. ”Inte hittat något speciellt, men kanske... London eye, imorgon kanske? Kul att se hela London tyckte jag.” Han log brett.
-”Vad tycker du, gumman?”
-”Va?” Jag tittade upp. Som vanligt dagdrömde jag...
-”Lyssnade du inte på vad jag sa?” Pappa såg besviken ut.
-”Jo, det är klart jag gjorde!” Jag hatade att ljuga, men jag hatade ännu mer när någon var besviken. Jag tänkte faktiskt på tröjan, och vem avsändaren möjligtvis var. Jag kände ju inte så många här, så vem kunde det vara?
-”Följer du med då?” Mamma tittade på mig med upphöjda ögonbryn.
-”Klart jag gör. Vilken tid?” Jag försökte le.
-”Vi kan åka på morgonen, och bara se oss omkring. Om det är bra?” Pappa såg betydligt gladare ut.
-”Okej... Så, vi kommer vara borta hela dagen, eller?” Jag blev lite besviken. Jag skulle kanske vara med Harry imorgon...
-”Ja”, sa mamma. ”Är det okej med dig? Hade du tänkt göra någonting annat?”
-”Eh, egentligen inte... Men kan kanske jag få med en kompis?” frågade jag lågt.
Det blev tyst en stund. Pappa och mamma såg på varandra; mamma var tveksam medan pappa såg bedjande ut. Han försöker alltid hålla ihop familjen.
-”Klart du får, gumman.” Pappa tittade på mamma snabbt och sedan på mig igen.
Jag log. ”Tack pappa.” Jag ställde mig upp. ”Äter senare, om det är okej. Måste ringa ett samtal först.” Med dom orden gick jag ut från vardagsrummet, där vi brukar äta, till mitt eget rum och tog upp min mobil. Ett missat samtal från Elvis och två meddelanden. Ena från Elvis, hon ville att jag skulle svara så snabbt jag kunde, och det andra från Harry; Do you feel better? :)
Jag log mot mobilen, kramade den. Jag tvungen att svara, annars skulle jag bara vara taskig. Han kanske trodde jag glömt det, varför jag hade det visste jag inte...
I'm just fine, skrev jag. Do you wanna follow me and my family to the London eye tomorrow? Or do you just want to relax? :)
Svaret kom inte på en gång; I be with you and your family :)
Jag log brett. Imorgon skulle jag träffa Harry igen. Jag gick tillbaka till vardagsrummet och började äta. Jag log hela tiden...
Kapitel 15 = UTE! :)
TA-DAA! Visst var lilla jag duktig nu va? La ut två stycken. Inte illa av mig, haha... ^^ :)
Ska försöka lägga ut fler så den inte stannar upp, igen, för då blir det mycket roligare att läsa. Right? Hur som helst... Vad tyckte ni? Vill mer än gärna ha eran åsikt. Tycker det är lite lite kommentarer just nu. Hoppas ni säger något, blir glad då... :3
Kapitel 14
Helgen tog snabbt slut, utan att jag behövde göra någonting speciellt. Febern och magen hade lugnat ner sig, ganska mycket. Den kändes knappt nu.
-”Ska jag stanna hemma nu?” Mamma kollade på mig.
Att jag satt och bara drömde var inte så ovanligt nu. Min mamma och pappa kom ofta på mig med att stirra tomt i luften, eller med att göra olika miner. Det var pinsamt med att på påkommen om något sånt. Jag skrattade.
-”Sa jag något roligt?” Mamma såg oförstående på mig.
-”Nej, nej, det var inte du. Jag kom och tänka på en sak.” Jag höll mig för munnen.
Mamma log snett. ”Skulle jag stanna hemma idag?”
-”Nej, det behövs nog inte. Jag mår mycket bättre nu än förut”, svarade jag. ”Åk till jobbet. Jag ringer om jag behöver något. Annars har jag också pappa att ringa till.”
-”Det är klart”, sa hon lågt och kramade mig. ”Du har vuxit upp så snabbt. Hör av dig om du åker iväg någonstans, okej?”
-”Jadå, jag lovar på hedersord.”
-”Bra. Jag litar på dig nu.” Hon pussade mig på pannan. ”Vi syns!” Hon ställde sig upp och gick ut till hallen. Ytterdörren stängdes efter en stund.
-”Ensam, som vanligt”, mumlade jag. Det jag inte förstod vad varför jag inte fick gå i skolan, när Elsa fick gå i dagis. Hur tänkte mina föräldrar egentligen? Jag log lite. Ibland kunde dom vara lite virriga i bollen, som egentligen borde vara deras hjärnor. Det var som om hjärnan uppfattade några saker, och sedan försvann det genast. Fast det förklarar ju hur min hjärna funkar...
*PLING, PLING*
Jag såg upp. Som vanligt stoppade någon mina dagdrömmande. Men vem det var nu hade jag ingen aning om. Sakta ställde jag mig om.
-”I'm coming!”
Det plingade igen. Jag hatade verkligen folk med litet tålamod. Jag hatade också ringklockor. Man kunde trycka en gång, men ändå lät det som om man tryckt flera gånger. Det plingade igen. Jag skyndade stegen lite och öppnade dörren. ”Yes?”
-”Hi! Does...” Killen kollade ner på sina papper. ”Rebecca Hall?”
Jag granskade killen. Han var i min ålder, kanske två år äldre, och såg inte så dum ut. ”Yes, It's me.”
-”Here.” Han sträckte fram ett paket.
-”Eh, thanks... What is it?”
Han verkade strunta i min fråga. Nu såg han bara på mitt ansikte. ”You're not from here, right?”
-”Sweden, actually.”
Han skrattade lite. Det var ett fint skratt... ”Why is you here? I mean... why isn't you in your contry?”
-”My mom has a job in here, and... here I am.” Jag log.
-”Ah, okey. I see.” Han log tillbaka. ”Well.. I should go back to work. Bye!”
-”Bye.” Jag stängde dörren. Han såg inte så dum ut, tänkte jag glatt. Jag fortsatte le när jag gick in till vardagsrummet. Där satte jag mig ner och kollade på paketet. Vad kunde det vara i? Jag kunde inte hålla mig, utan öppnade paketet, nästan med våld. Jag blev lite förvånad när jag såg vad det var; en tröja med ett rött hjärta på. I hjärtat stod en text med snirkliga bokstäver; Forever and ever. Va? Vadå för alltid och alltid...? Vem var det ifrån? Jag tog snabbt upp papperet som ramlat ner på golvet. Det stod bara mitt namn och adressen till hotellet. Ingen avsändare... Jag förstod nästan ändå vem det var.
Kapitel 14 = UTE! :)
Skulle lagt ut den tidigare, dessutom fixat bilderna. Men mycket kom emellan. Grät till exempel väldigt mycket... Men i alla fall, tänkte eftersom det är ett nytt år och jag inte riktigt skrivit många kapitel, tyckte jag att det skulle bli en dubbel-kapitel-sak (sämst namn, ever...). Lägger ut kapitel 15 snart. :)
Vad tycks? :)
Kapitel 13
Dagen efter tvingade mamma mig att stanna hemma. Jag hade en hög feber och var tvungen att rusa till toan varannan minut kändes det som. Jag hatade verkligen att vara sjuk. Bilderna från gårdagens nyheter spelades upp i mitt huvud hela tiden. En del av mig sa att det bara var skvaller, sånt man kan läsa i tidningar. Men en annan del av mig hoppades att det skulle vara sant. Var det verkligen någonting på gång mellan mig och Harry? Eller var det bara mina fantasier?
-”Rebecca?” Mamma kom fram och satte sig bredvid mig på sängen.
-”Mm?” svarade jag lågt. Min hals brände och det var svårt att få fram ord.
-”Jag slutar lite tidigare idag, så jag kan ta hand om dig. Är det okej?” Hon strök handen över min panna. ”Du kommer nog bli hemma ett tag.”
-”Mm”, fick jag fram. Det lät så klent, så ynkligt. En idiotisk tanke for igenom mitt huvud; tänk om jag hade något fel på min kropp? Att jag inte var vanligt sjuk, utan hade ett virus i mig? Mamma måste ha sett mig, för hon viskade lugnande;
-”Det kommer bli bra. Du är helt normal. Kroppen behöver bara få vila lite.” Med dom orden gav hon mig en puss på pannan och gick ut ut mitt rum. ”Ring om du behöver mig!” Ytterdörren smällde igen.
Så var man ensam igen. Ingen att prata med, ingen att vara med. Helt ensam... Vad skulle jag göra resten av timmarna? Vänta på att mina jobbiga turer till toan skulle komma? Det fanns ingenting att göra här, absolut ingenting.
*RING, RING*
Jag såg mig omkring. Hade mamma glömt mobilen?
*RING, RING*
Nä... Det var min ringsignal. Jag ställde mig sakta upp och försökte höra vart ljudet kom ifrån. Den låg och brummade på min byrå.
-”He-hello...?” fick jag fram.
-”Hello! Is it Rebecca?”
Jag blev glad. Det var Harry som ringde. ”Yes, it's me. I'm just little sick.” Jag hostade lite.
-”Are you allright?”
-”Yes, I feel just fine. And you?”
-”I'm okay. I was going to wonder if we could be seen today. But it seems tobe some other time, when you feeling better. It's that okay?”
Jag log bara jag hörde hans röst. ”Yeah, that's okay. Shall we say monday?”
-”We can be with each other when you feel better. Okay?”
-”Yes, that's sounds good.” Jag log igen. ”Well... Bye, bye. See you soon.”
-”Bye!”
Jag la tillbaka mobilen på bordet, gick till sängen och la mig ner. Harry ville mötas mer. Antagligen hade han inte hört på nyheterna eller så brydde han sig inte. Det syntes ju inte att det var jag heller. Tänk att han ville träffas igen... Med dom orden i huvudet somnade jag med ett stort leende på läpparna.
Kapitel 13 = UTE! :)
Nej men ser man på...?! Är 13 ute? Efter kanske... snart två veckors tid. Hohoh, känner mig som en magiker! :D
Nej men... Känns skönt att ha någonting att fortsätta på nu när jag ÄNTLIGEN kom på något. Glad tjej här! 8D
I alla fall... vad tyckes? Bra / dålig? Hände för lite eller vad? Tål kritik, vill gärna veta era åsikter! :)
(förlåt för att inga bilder följer med, ska fixa alla imorgon eller ikväll. eller ja, det blir ju på morgon vilket fall. hur som helst; ska sätta dit dom :) )
CoinRobot ♥
